[:sv]”Högern vill riva sönder den nordiska modellen”[:]
[:sv]
Högerpolitiker tar allt oftare chansen att hylla den nordiska välfärdsmodellen. I verkligheten har de kidnappat begreppet samtidigt som de gör allt för att riva isär det som gjort den så framgångsrik: individens oberoende och människors tillit till varandra, skriver fem representanter för socialdemokratiska ungdomsförbund i Norden.
Intresset för Norden och den nordiska modellen har fått något av en renässans de senaste åren. Vad som framför allt har väckt omvärldens intresse är det faktum att de nordiska länderna tycks ha klarat den ekonomiska krisen så pass mycket bättre än många andra. I bakgrunden finns naturligtvis också de aspekter som man traditionellt har förknippat med den nordiska modellen. Kombinationen av ekonomisk tillväxt och en omfattande välfärdsstat finansierad med höga skatter tycks aldrig sluta fascinera omvärlden.
För oss är det inte förvånande att den nordiska modellen väcker nyfikenhet och beundran. Modellen är på många sätt en fantastisk socialdemokratisk framgångssaga som genom åren har lyckats skapa några av världens mest välmående, jämlika och stabila demokratier. Vad som däremot är mer förvånande är den politiska högerns nyvakna intresse. I allt fler sammanhang tar högerpolitiker chansen att hylla modellen och dennas förtjänster.
Dessa faktorer kan, som de svenska historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh visar i skriften The Nordic Way, sammanfattas i två ord: individualism och förtroende. Graden av individualism är exceptionellt stark i Norden. I få andra länder är individens oberoende större. Detta hänger nära samman med det starka välfärdssamhället. Genom ett väl utbyggt socialt skyddsnät och en politik som gått ut på att skapa trygghet för den enskilde, från vaggan till graven, har människor tillåtits bli mer självständiga från exempelvis familj och arbetsgivare. Den ökade tryggheten och oberoendet har medfört att människor i de nordiska samhällena exempelvis kan vara mer flexibla på arbetsmarknaden och är mer positiva till förändringar.
På samma sätt har ett välfungerande samhällsmaskineri, som genererat ett högt förtroende hos medborgarna, bidragit till att också stärka förtroendet människor emellan. Människor i de nordiska länderna tenderar att lita mer på andra. Detta är viktigt eftersom en hög grad av förtroende gör det lättare och billigare att sluta avtal och överenskommelser. Någonting som har varit avgörande för exempelvis den nordiska arbetsmarknadsmodellen, där kollektivavtal och förhandlingar varit regel och lagstiftning undantag, till gagn för ökad flexibilitet.
Utmaningen för politiken i de nordiska länderna borde därför vara att bevara och helst stärka graden av individualism och förtroende människor emellan. Men i stället för att bidra till en diskussion om just detta använder sig högern av dimridåer när man samtidigt som man påstår sig hylla modellen, bedriver en politik som utmanar och angriper dess själva grundfundament, välfärdsstaten och känslan av att vi alla är del av samma samhälle.
Ett gemensamt drag för högerpartierna i de nordiska länderna har också varit deras taktik att ställa grupper mot varandra och underblåsa misstro och misstänksamhet människor emellan. Sjuka har pekats ut som fuskare och unga arbetslösa som lata. Allt i syfte att ställa dem utanför samhällsgemenskapen och legitimera stora skattesänkningar genom nedskärningar av ersättningar och stödinsatser.
I Sverige håller högerregeringen på att i det tysta genomföra ett systemskifte, från ett generellt, inkomstbaserat trygghetssystem till ett behovsprövat system som bara garanterar en bastrygghet. Ett tydligt exempel är arbetslöshetsförsäkringen där numera bara var tionde heltidsarbetande får ut 80 procent av lönen vid arbetslöshet och många istället hänvisas till de behovsprövade kommunala socialbidragen.
I Norge och Danmark har de etablerade högerpartiernas samarbete och undfallenhet gentemot de högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet och Dansk folkeparti, legitimerat en mer invandrarfientlig retorik och politik som ökat spänningarna och minskad tilliten mellan människor.
Högern hävdar att man anammat den nordiska modellen. I verkligheten har de kidnappat begreppet samtidigt som de gör allt för riva isär modellen. Vi måste bort från högerns misstänksamhet och bort från en politik som bygger murar, både i samhället och mellan människor. Den nordiska modellens viktigaste resultat har varit ökat välstånd, mer individuell frihet och förbättrad välfärd. Om de nordiska länderna ska fortsätta att utvecklas måste politiken syfta till att på allvar främja människors frihet och tillit för varandra. För den uppgiften står den nordiska socialdemokratin väl rustad.
Gabriel Wikström, förbundsordförande, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU).
Eskil Pedersen, förbundsordförande, Arbeidernes ungdomsfylking (AUF).
Camilla Schwalbe, förbundsordförande, Danmarks socialdemokratiske ungdom (DSU).
Guðrún Jóna Jónsdóttir, förbundsordförande, Ungir jafnaðarmenn (UJ).
Joona Räsänen, förbundsordförande, Socialdemokratisk ungdom (Demarinuoret).
[:]
