[:sv]Flykten från samhället[:]

Svenskarna väljer bort sina grannar för vännerna. De förändrade umgängesmönstren avspeglar en ny individualism som tär på demokratin.

Svenska folket har ibland beskrivits som ”urbana bönder”. Å ena sidan organiserade, plikttrogna och vänfasta. Å andra sidan kalla, slutna och oförmögna att konversera med främlingar. Det är en bild som – på gott och ont – håller på att förpassas till historien.

Enligt nyligen publicerad statistik från SCB är det allt fler som svarar ja på frågan om de umgås med sina vänner – utöver grannar och arbetskamrater – varje vecka. Trenden är tydlig och starkast i storstäderna. Sedan mätningarna startade 1980 har antalet kvinnor som uppger att de inte har en riktigt nära vän halverats. För män är minskningen en tredjedel. 

Samtidigt tunnas relationerna till de närmsta grannarna ut. 1980 uppgav 32 procent att de brukade träffa och vara tillsammans med sina grannar. I dag har siffran sjunkit till 23 procent. Grannumgänget är visserligen större på landsbygden – men minskningen där är än mer dramatisk än i storstäderna.

Trenden är inte förvånande. I takt med att våra vyer vidgas, utbildningsnivån höjs och samhället blir mer individualistiskt bygger vi våra relationer mer på aktiva val och mindre på släktskap och plats.

De ökade valmöjligheterna har naturligtvis positiva sidor. Men utvecklingen lär få konsekvenser för hur vi organiserar vår demokrati. Antalet svenskar som ofta besöker pubar, kaféer och restauranger har tredubblats de senaste 30 åren. Fler säger sig även delta i politiska diskussioner. Samtidigt har de som uppger att de går på fackmöten eller är med i politiska partier halverats.

Den nye svensken sitter med andra ord hellre på kafé och diskuterar politik med sina nya vänner än organiserar sig i den lokala partiklubben. Att stadsbonden förvandlats till en modern individualist kan kanske även förklara att förtroendet för de flesta offentliga institutioner minskar i SOM-institutets mätningar. Vi ställer allt högre krav men vill inte engagera oss.

Sverige är samtidigt ett av de länder i världen där den mellanmänskliga tilliten är som högst. Visserligen lämnar vi inte längre kvar nyckeln på farstubron. Men vi har generellt sett både en hög tillits- och toleransnivå. Med historikern Lars Trägårdhs ord är den svenska tilliten ”svalare men mer allmänt spridd” jämfört med länder där människors förtroende koncentreras till den egna familjen, klanen eller samfundet.

Det ska vi vara glada för. En hög grad av tillit i samhället främjar välbefinnande, underlättar ekonomiska transaktioner och politisk utveckling. Men som den amerikanske statsvetaren Robert Putnam påpekat är det inte helt oproblematiskt när människor agerar mer som konsumenter än medborgare i sina sociala relationer. När vi väljer bort grannarna väljer vi även i någon mening bort politiken.

Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär.

Flykten från samhället kan kanske tyckas befriande för stunden. Men den har sitt pris. Om inte annat lär vi upptäcka det när det enda vi har kvar att tala om är det egna jaget – där på kaféet.

Från Dagens Nyheter: ”Flykten från samhället”, 2009-04-12.