[:sv]Vem kan man lita på?[:]

 ”När tilliten förstörs faller samhället samman”, skrev Sissela Bok i slutet av 1970-talet – och man behöver idag inte gå längre än till tidningens ekonomisidor för att se de destruktiva effekterna av tillitens försvinnande. Och också det låga deltagandet i det nyligen genomförda valet till Europaparlamentet kan ses som ett tecken på bristande tillit: om man litar varken på personerna som ställer upp eller på institutionen som de väljs in i finns ingen anledning att bemöda sig om att rösta.

Därför kommer den nya boken Tillit i det moderna Sverige: Den dumme svensken och andra mysterier (red. Lars Trägårdh, SNS Förlag) väldigt lägligt. ”Om människor litar på varandra blir allehanda sociala, politiska och ekonomiska mellanhavanden smidigare än om de omgärdas av misstro och misstänksamhet. Mer tid och energi kan läggas på produktiv och kooperativ verksamhet”, som historikern Lars Trägårdh, verksam vid Ersta Sköndals högskola, skriver i förordet.

Som titeln antyder är Sverige (möjligen bortsett från finanssektorn) inte riktigt som andra länder på detta område. När man i intervjusökningar frågor om andra människor i allmänhet är att lita på svarar en stor andel svenskar – men ännu större andel danskar och norrmän – ja. I Frankrike, däremot, anser mindre än en femtedel att man kan lita på andra. Och i USA råder en liknande situation, vilket möjligen förklarar hur landets alla advokater kan hållas sysselsatta.

Den stora skillnaden i tillit mellan Sverige och exempelvis Frankrike gör att teorin att tilliten minskar ju mer modernt ett samhälle blir kan underkännas, och den gör dessutom Sverige mer intressant. ”Tillitsforskningen har […] förnyat ett annars ganska avtynande internationellt intresse för Sverige och gett tanken om en svensk eller nordisk modell ny energi och ett delvis nytt innehåll”, skriver Trägårdh.

Frågan blir då varifrån den svenska eller nordiska tilliten kommer, och varifrån dess styrka kommer. Lars Trägårdhs eget svar på frågan om dess uppkomst är den nordiska familjens struktur, utvecklingen från klansamhälle till lagsamhälle och en specifik svensk form av individualism. Jämlikheten och individualismen i de nordiska länderna leder till en svalare tillit baserad på en lagbunden ordning som är individfokuserad, inte familjebaserad. Som bokens titel antyder har den svenska tilliten en lång historia: de ”dumma svenskarna” var utvandrarna till USA som gjorde sig kända för sin till naivitet gränsande hederlighet, som i sin tur byggde på tillit till regler och andra människor.

Närheten mellan tillit och naivitet är viktig att ta med i beräkningen, i synnerhet då det klagas över tillitens försvinnande. För är det verkligen så säkert att tillit i alla sammanhang är något positivt? ”Någonstans går gränsen mellan produktiv tillit och fatal blåögdhet”, skriver Trägårdh. Misstron och skepsisen må föra kostnader med sig, men samtidigt utsätts den tillitsfulla människan för betydande risker om statsskicket i sig utgår ifrån och ger uttryck för en naiv godtrogenhet gentemot staten.

Sett ur denna synvinkel är den internationellt anmärkningsvärda svenska tilliten inte nödvändigtvis något att yvas över, utan snarare ett orosmoment. ”En människa som naivt litar på alla och envar utan förbehåll uppfattas som godtrogen och gör sig sårbar”, skriver Trägårdh. Samma sak gäller umgänget med stat och privata företag.

Från Helsingsborgs Dagblad: ”Vem kan man lita på?”, 13/6 2009.