[:sv]Kallt krig i svenska folkhemmet[:]

Sovjetunionen hade varken Coca-Cola eller Hollywood. USA vann det kalla krigets slag om populärkulturen på walk over. Lundahistorikern Kim Salomons undersökning av 1950-talets svenska veckopress visar hur bilderna av de båda stormakterna formades samtidigt som Sverige fick en ny självbild.

Som femtiotalist är det med viss spänning som man öppnar Kim Salomons nya bok om Sverige och det kalla kriget. Speciellt lovande är att Salomon valt att uppmärksamma populärkultur snarare än regeringspolitik och offentlig debatt. Jag får erkänna att det var med ett skamlöst hopp om en mindre orgie i nostalgiskt igenkännande av vad författaren kallar ”vardagslivets triviala produkter” som jag började bläddra och läsa. Kanske skulle jag finna den stimulans, den lilla madeleinekaka, som snabbt och direkt skulle föra mig tillbaka till min oskuldsfulla och, som jag minns den, lyckliga barndom.

Men det stod snart klart att som den professionella akademiker han är, så kunde inte Salomon nöja sig med en dylik övning i ren och skär frivolitet. Fullt medveten om att just en femtiotalshistoria inbjuder till nostalgitripper betonar han faran i att gulla med det förflutna. Likt en stram folkskollärare – som jag nostalgiskt minns dem – skriver han förmanande om vikten att motstå denna frestelse att idyllisera en svunnen tid: ”För en historiker är det viktigt att inte glömma bort sältan.”

Icke desto mindre kan jag med tillfredsställelse rapportera att denna läsvärda bok innehåller en tämligen lagom balans mellan akademisk analys och ren och skär berättarglädje. Detta beror bland annat på att Salomon gjort det strategiskt lyckosamma valet att i huvudsak utnyttja de populära veckotidningarna Året Runt, Se och Veckojournalen som sina primärkällor. Detta ger honom tillgång till en outtömlig gruva ur vilken han kan gräva fram exempel på den tidens språk och populärkulturella uppfattningar om det mesta. Samtidigt visar han på en avundsvärd förmåga till disciplin genom att inte göra sig lustig över eller förirra sig i detta väldiga material som i mindre varsamma händer lätt skulle inbjuda till en mer raljerande tongång.

Salomon är inte heller intresserad av femtiotalet i sig. Vad som ligger i fokus är istället det kalla kriget och hur detta blir den fond mot bakgrund av vilken den svenska självbilden mejslas fram i veckopressen. I vad Salomon beskriver som ett triangeldrama står USA för det goda men även ytliga, lättjefulla och ansvarslösa och Sovjet för det onda och det smutsiga, medan Sverige ges rollen som det gemenskapsbyggande folkhemmet bebott av strävsamma, lågmälda och hederliga medborgare.

Salomon beskriver hur en modern svensk identitet växer fram i en värld definierad av kampen mellan kommunism och kapitalism. Den nya identiteten ersätter delvis en äldre berättelse med fokus på naturen med en ny självförståelse som istället betonar modernitet, välfärd och folkhem. Denna självbild bygger dessutom på tanken att Sverige är annorlunda – och bättre – än de två alternativ som det kalla kriget tycks erbjuda. Under neutralitetens och alliansfrihetens fanor seglade det svenska folkskeppet fram, klokt navigerat mellan kommunismens Scylla och kapitalismens Charybdis och kännetecknat av en lagom blandning av frihet och gemenskap.

Detta är en bild av Sverige som vi känner igen från många andra böcker och artiklar, inte minst amerikanen Marquis Childs inflytelserika ”Sweden the Middle Way” från 30-talet. Men som Salomon understryker, så var de roller som USA och Sovjetunionen spelade i denna berättelse om det kalla kriget och Sverige inte symmetriska. I Sovjets fall var bilden mer eller mindre entydig. Delvis byggd på en gammal tradition av Rysslandsskräck, var denna utpräglat negativ: Sovjet var en brutal diktatur, ett ekonomiskt efterblivet land som dessutom var grått och osvenskt smutsigt.

I motsats till denna schablonbild var den syn på USA som kom till uttryck i veckopressen betydligt mer komplex. I ett av bokens bästa kapitel visar Salomon hur sammansatta de svenska föreställningarna om Amerika var (och är). En äldre tradition som florerade under mellankrigstidens Europa uppfattade USA som ungt och vulgärt, besatt av meningslös konsumtion och själsdödande materialism. Detta var ett tema som även kom till uttryck i det svenska femtiotalets veckopress, om än i relativt nedtonade former.

 

Men i huvudsak framstod ändå USA som ett gott land, med en attraktiv livsstil och som västvärldens och demokratins beskyddare. Den traditionella bilden av USA som möjligheternas och frihetens land var på femtiotalet ännu mycket levande. Dessutom var ju de faktiska kontakterna med och kunskaperna om USA mycket större. Amerika fanns i Sverige, inte bara som en myt utan även konkret tack vare den stora importen av konsumtionsvaror och populärkultur. Titeln på Salomons bok är lite missvisande i den mening att något populärkulturkrig mellan USA och Sovjet egentligen aldrig kom till stånd. Amerika vann just det slaget på walk over. Några ryska motsvarigheter till Coca-Cola eller Hollywood fanns inte.

Som Salomon noterar var berättelserna om Sverige, USA och Sovjet stabila under 1950-talet. Detta kom att ändras senare och som läsare önskar man att Salomon sparat utrymme för de förändringar som kom att ske kring 1968.

Jag minns att när jag seglade iväg med MS Kungsholm till New York anno 1970 så var jag ganska ensam i min vänkrets om att vara Amerikafrälst. Min svenska flickvän – aktiv i FNL-rörelsen och med mycket gott att säga om Kina, Kuba och Nordkorea – beklagade mina tendenser till ”individualism” och kunde inte förstå min sympati för det imperialistiska Amerika.

Om detta synsätt var hon inte ensam. Om veckopressen kanske var schablonmässig i sin svartvita syn på USA som gott och Sovjet som ont, så kan man undra om den ändå inte träffade mer i prick än den 68-vänster som istället kom att naivt försvara diktaturer och ensidigt fördöma USA.

LARS TRÄGÅRDH