[:sv]En förlorad värld[:]
[:sv]Båda blocken har lämnat fältet öppet för SD att skapa berättelsen om Sverige. Lars Trägårdh analyserar ett val där alla partier tävlat om att vara mest folkhemska.
Detta var ett historiskt val. Året då den socialdemokratiska hegemonin gick i graven och Sverige blev ett vanligt land.
Att SAP inte längre har samma särställning är uppenbart. Men den kanske mer intressanta frågan är om det nya – det enda – arbetarpartiet och dess borgerliga allianspartners vinner mark på att anamma eller att fjärma sig från de värderingar och det sociala kontrakt som socialdemokratin har förknippats med.
Med andra ord: står vi inför ett systemskifte eller inför det gamla vanliga utbudet om än stundtals under nytt varumärke? Det svårt att komma ifrån att kontinuiteten är betydande. Det nya arbetarpartiets framgång beror ytterst just på att man, åtminstone retoriskt, gjort avbön från de gamla moderaternas skattesänkarpolitik, för att inte tala om mer radikala nyliberala idéer. Man bekänner sig till den sanna läran – den enda svenska ideologin: folkhemmet och det skötsamma arbetets primat.
Välfärdsstaten hemlighet – vad som gör den så attraktiv för så många – är en paradoxal syntes av en kollektiviskt färgad betoning på nationell solidaritet och statens förmåga att frigöra människor från det direkta beroendet av familj, religiösa samfund, välgörenhet och andra hierarkiska och patriarkala institutioner. En statsindividualism som hämtar kraft såväl från socialistiska och konservativa gemenskapsideal som från liberalismens fokus på individen – och inte minst från praktiker, värderingar och minnen djupt rotade i svensk historia.
Konkurrensen om vem som är mest folkhemsk har i det närmaste varit bedövande: man har kunnat välja mellan dagens bidragsvänliga socialdemokrater (S), den strängare och mer arbetsorienterade femtiotalsvarianten (M) eller till och med ett slags 30-talsvariant som ligger besvärande nära ett helt annat ideal vad det gäller folkgemenskap (SD).
För någonting har ändrats och detta kommer till uttryck inte bara i vänsterns motgång utan också i Sverigedemokraternas framgång. Om folkhemsmetaforen i ena änden handlade om individens frigörelse från kvasifeodala beroendeband, fattigdom och ojämlikhet så stod den också för tanken om nationell gemenskap och inte minst idén om ett historiskt arv att förvalta.
I dag lever vi med en vänster som ofta är programmatisk postnationell och en borgerlighet som är stolt över sin kosmopolitiska framsynthet. Samtidigt som båda undrar varför SD:s retorik röner framgång. Det är svårt att inta en mer offensiv hållning kring frågan om nationen – ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna.
För Per Albin Hansson var det en självklarhet att hylla arvet från Engelbrekt och de fria svenska bönderna; deras kamp för nationens oberoende och småfolkets frihet. Att den tidens socialdemokrater så tydligt såg kopplingen mellan nationell identitet, individuell frihet, rättsstat och demokrati var nyckeln till att de kunna föra en retorik med ”folket” i centrum. Utan att hemfalla år en snävt etnisk tanke om svensk identitet kunde man samtidigt känna och öppet uttrycka en genuin stolthet för berättelsen om Sverige som de under sin skoltid hade insupit från Geijer, Starbäck och Odhner. De kämpande arbetarna stod på de fria böndernas skuldror.
Vissa tafatta försök görs även i dag att vrida flaggan ur händerna på högernationalisterna. Man enas om behovet av en nationaldag, men i stället för att som Per Albin välja att fira den svenska riksdagen födelse med dess alla associationer med demokrati och folkfrihet, så fastnade man för en dag – den 6 juni – vars symbolik är grumlig och tvetydig.
Denna vilsenhet lämnar fältet öppet för andra att skapa berättelsen om Sverige. Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?
Från 20 september 2010: ”En förlorad värld” i Expressen.[:]
