[:sv]Individuella rättigheter nästa steg för välfärdsstaten[:]

Traditionellt har ”den svenska modellen” varit Socialdemokraternas stora signum med arbetsmarknadspolitik och välfärdsstat som hörnstenar. Nu har Moderaterna utmanat med sin egen tolkning av en ”ny” svensk modell i en mer liberal riktning där marknadsdynamik, valfrihet och individualism är de centrala honnörsorden. Socialdemokraterna har i sin tur kontrat genom att varumärkesskydda ”den nordiska modellen”.  Som såväl Håkan A Bengtsson i Dagens Arena som PJ Anders Linder i SvD har noterat är det svårt att veta om S gör ett försök till ett tidigt aprilskämt eller om partiet verkligen är så desperat som det verkar.

Men bortom detta komiska spel för gallerierna som såväl S som M nu hänger sig år, pockar ändå den intressanta frågan: står det faktiskt något på spel?  Handlar det om väsentliga skillnader med tydliga ideologiska förtecken eller råder det i grunden en bred konsensus kring modellens fundamentala moraliska logik? Kanske det till och med är så att kampen mest handlar om vem som kan stråla sig i glansen av ett för ögonblicket vinnande koncept som de senaste åren flugit runt jorden uppburen av en ekonomi lika stark som Pippi Långstrump?

Sett ur ett individ och medborgarperspektiv är frågan om vi äntligen rör oss från en väletablerad tradition där de utmärkande dragen varit paternalism och expertstyre snarare än individuella rättigheter och medborgerlig egenmakt. I den S-märkta folkhemspolitiken var detta kanske inget att anmärka på egentligen. Här var det tydligt uttalat från första början att individens rättigheter fick stå tillbaka för samhällets – folkets – gemensamma väl. I ett systemperspektiv som betonade sunda statsfinanser, å ena sidan, och alla medborgares lika tillgång till kollektiva nyttigheter, å den andra, blev juridiskt bindande och utkrävbara rättigheter mest till ett bekymmer. Krävande individer skulle utmana politikernas och experternas makt och, menade man, ställa till det med systemet och kanske utvinna fördelar på andras bekostnad.

I praktiken har det inneburit att det svenska välfärdsystemet kännetecknas av att det bygger på en lagstiftning som ålägger kommuner och landsting en allmänt formulerad skyldighet att erbjuda till exempel sjukvård och omsorg. Visserligen talas det ofta om ”sociala rättigheter” men dessa ”rättigheters” konkreta innehåll bestäms på politisk och administrativ nivå, fjärran från medborgarna själva.

Det trista, sett ur ett medborgarperspektiv, är att dagens alliansregering i stort tycks köra på i samma hjulspår trots sina förment ”liberala” värderingar. Man förhåller sig tveksam till juridiskt bindande rättigheter i vård, skola och omsorg; ja man tvekar till och med att inkorporera FNs barnkonvention i svensk lag. I allmänhet kan man säga att tanken att göra lagen till medborgarnas redskap i umgänget med de offentliga institutionerna är lika främmande som någonsin. Vi är medborgare när vi röstar men undersåtar i övrigt.

Det skulle kunna vara annorlunda. En av de kanske mest intressanta – och minst diskuterade – aspekterna på ”peng”- och valfrihetsreformerna är att dessa öppnar upp för möjligheten till civilrättsligt bindande kontrakt mellan de individer som betalar med sin ”peng” och de bolag som utför den service som medborgarna betalar för.

Ett sådant kontrakt skulle ge medborgarna tydliga rättigheter. Detta skulle också, nota bene, decentralisera övervakningen av våra välfärdsproducenter och skapa en mycket mer dynamisk – och mindre expertberoende – incitamentsstruktur för kvalitetskontroll, driven av samspelet mellan medborgare med mer makt och (därför) mer lyhörda serviceproducenter.

Här står det också verkligen något på spel. I takt med att privata försäkringsbolag ger sig in på vård- och omsorgsmarknaden kommer medborgarna över tid att bli medvetna om att dessa rutinmässigt erbjuder mer handfasta, individuella och utkrävbara rättigheter på basis av ett civilrättsligt bindande kontrakt. I ett längre perspektiv där medborgarnas vanmakt i relation till det offentliga kvarstår vad gäller kö-tider, val av behandling, felbehandlingar och vanvård så kommer frestelsen att rösta med fötter och pengar att bli stor. I ett sådant skede kommer förtroendet för den offentliga välfärden att naggas och viljan att betala skyhöga skatter att dämpas.

Frågan om individens ställning är, eller borde vara, en central fråga för de som är intresserade av välfärdens framtid. När Per Albin Hansson gav sitt berömda tal om ”folkhemmet” var det ofta glömda andra ordet i talets titel ”medborgarhemmet”. Och denna ofullbordade betoning på individen över kollektivet väntar ännu på en politisk visionär av Per Albins snitt.

Anybody out there?

Från 15 mars 2012: ”Individuella rättigheter nästa steg för välfärdsstaten”, Newsmill.