George W Bush memoar – ”Decision Points”– ges ut i ett intressant historiskt ögonblick. När Bush överlämnade Vita husets nycklar till Barack Obama i januari 2009 hade hans – och det Republikanska partiets – popularitet nått en bottennivå. Många experter förutspådde en långvarig vistelse för republikanerna i den politiska vildmarken och Bushs eget eftermäle målades i entydigt mörka färger. Samtidigt hyllades Obama som en frälsare som skulle väcka nytt liv i den amerikanska drömmen.

Idag, två år efter det historiska valet, är Obamas gloria på sniskan. Istället framstår nu en av förlorarna från 2008 – Sarah Palin – som politikern i medvind.

En röd tråd förenar Palin inte bara med Bush utan även med Ronald Reagan. Alla tre avfärdades till en början av såväl partivänner som medier och politiska motståndare som lättviktiga, balanserande på gränsen till dumhet och lättja: de hade problem med att stava och läsa, de hade ingen bra koll på statistik och siffror, de litade mer på sina egna magkänslor än på briefingar, de närde sin rustika och amerikanska identitet snarare än sina kosmopolitiska resuméer, och de framstod mindre som professionella arbetsnarkomaner än som sympatiskt tillbakalutade ”good ole boys” – eller i Palins fall som en ”hockey-mom” från den amerikanska medelklassens djup.

Att Bush var någon som gemene man gärna skulle ta en öl med var en ofta återkommande kommentar. Trots att han i själva verket kom från en privilegierad familj och i sin ungdom gjorde en ganska typisk överklass­resa – från internatskola i New England, via Yale University till Harvard Business School – framgår det av bokens inledande kapitel att Bush under denna period var allt annat än en fokuserad karriärist med stort A i uppförande.

Tvärtom var Bush en festprisse utan större ambitioner än att leva ett ”fritt” liv fyllt med planlösa äventyr och väl tilltagna doser av alkohol. I skuggan av sin pappas politiska karriär – men med hjälp av hans kontakter – valde han att satsa på oljeindustri i liten skala i Midland, Texas. Efter ett antal år i oljebranschen med blandade resultat, tog han steget till baseball genom att köpa Texas Rangers. I alla dessa företag var hans roll framför allt charmörens; den som stod för kontakter och fund-raising.

Bushs ungdomliga excesser kom senare att fälla en viss skugga över hans politiska ambitioner, inte minst när det uppdagades att han kört bil i berusat tillstånd. Men han humaniserades också av dessa felsteg. Historien om en man som nästan spelade bort sina kort på vilt liv och leverne men som i sista ögonblicket återfick fotfästet med hjälp av en god hustru, en andlig rådgivare och självdisciplin för att till slut bli president är en väldigt amerikansk berättelse. Den påminner oss om att den amerikanska drömmen alltid bygger på en dramaturgi där avståndet mellan vinnare och förlorare i det fria samhället är kort.

Men Bushs, Reagans och Palins popularitet handlar om mer än lättsam personlighet. Bush delade två kvaliteter med Reagan: för det första en stabil moralisk kompass som fungerade väl även när det stormade och för det andra en förmåga att fatta beslut och stå för dem.

Hans centrala budskap var enkelt: ett gott amerikanskt samhälle bygger på hårt arbete, risktagande, personligt ansvar, låga skatter och en återhållsam stat som lämnar medborgarna ifred. Det är ideal som har en enorm klangbotten i USA. Detsamma gäller hans oblyga patriotism och hans resoluta beslut att försvara landet med alla medel som stod till buds.

Läsare på jakt efter mer komplexa och förment sofistikerade diskussioner om frihet och rättvisa, välstånd och välfärd, för att inte tala om kriget i Irak, blir säkert besvikna. Många avfärdar också Bush som naiv och simpel.

Men jag tror att detta är att göra det för lätt för sig. Memoaren är en partsinlaga – detta hör också till genren – men den innehåller ändå avsnitt där resonemangen går bortom ett ensidigt försvar av den egna politiken. Kapitlet om stamcellsforskning är ett exempel. Där för han en diskussion som är både balanserad och ganska djuplodande.

För min egen del imponerades jag som New York-bo mest av hans tydliga och konsekventa ställningstagande för USA:s muslimer redan dagarna efter attacken i New York, något George W Bush också tar upp i boken. Han lyckades kombinera en flaggviftande patriotism med ett lika självklart avståndstagande från de påhopp mot muslimer som florerade strax efter att tvillingtornen rasat. Här knöt han an till ett av de centrala och mest attraktiva dragen i amerikansk politisk kultur: toleransen för religiös mångfald.

Det finns mycket att kritisera Bush för, men man ska inte missa en väsentlig aspekt: man blir inte omvald till USA:s president utan att utstråla solig optimism, beslutsam patriotism och en otvetydig retorik om frihet, den senare helst kombinerad med en kraftfull markering mot skatter och statliga regleringar. Detta har européer svårt att riktigt greppa.

Lars Trägårdh
historiker och författare

Publicerad 26 november 2010 i Sydsvenskan.