Tingsten är ett tacksamt ämne för en biografi där idéhistoria kan blandas med berättelsen om en mustig och kontroversiell personlighet. Likt Palme hade Tingsten nämligen en förmåga att dela världen i de som älskade honom och de som hatade honom. Han förförde många men var också en intellektuell mobbare. ”Alla motståndare skulle besegras och helst även förnedras”, skriver Wirtén. Denna kamp fördes inte bara i texter eller offentliga debatter utan även under ändlösa middagar och nattliga fester som utgjorde navet för den tidens intellektuella liv; en manlig värld impregnerad i testosteron där alkoholen flödade fritt och kampen inte sällan urartade i fysiska handgemäng.

Tingsten utgjorde i dessa duster en formidabel kontrahent. Inte bara var han kreativ och snabbtänkt; dessutom var han svårfångad, en sökande tänkare som livet ut kunde ifrågasätta även sina egna ideal. I motsats till Palme var han inte politiker och partiman utan en högst individualistisk frifräsare. Som Wirtén betonar rörde han sig med speciell frejd i det fruktbara spänningsfält mellan socialdemokrati och liberalism som utgjort grogrunden för ”den svenska modellen med frigjorda individer och stark stat”.

Tingstens bejakande av modernitet och hans lidelsefulla kritik av traditionella institutioner och värden var den röda tråden i hans skrivande. Även efter hans avhopp från socialdemokratin i samband med att han tog över som chefredaktör för liberala Dagens Nyheter förblev han skoningslös mot den unkna och konservativa borgerligheten. Hans betoning på frihet och hans bejakande av en social rörlighet rotad i relativ jämlikhet föregrep hans senare stöd för den socialdemokratiska linjen i ATP-striden; ett ställningstagande som ledde till hans påtvingade avgång från DN.

Wirtén beskriver väl inte bara Tingstens uppgång utan även hans fall. När han dog i december 1973 blev det som om att även hans intellektuella livsverk gick i graven. Dagen efter hans död skrev hans tidigare adept, Olof Lagercrantz, en krönika i DN som enligt Wirtén var en instruktion: Tingsten var ”ett storslaget misslyckande, en gapig röst från en mörk och passerad epok”. Och det är i detta perspektiv som Wirtén själv skriver; för att ”väcka arvet efter Herbert Tingsten till liv efter den framgångsrika nersövning som följde på hans död.”

Wirténs slutsats är att Tingstens främsta arv är hans ”envist återkommande uppmaning att ta ställning”. Problemet, som Wirtén också är medveten om, är att Tingsten var mer destruktiv än konstruktiv. Som kulturradikal strävade han först och främst efter att ”kritisera, avslöja och riva ner allt – ja allt”. Det handlade inte bara om ett ”nej” till Gud, Kyrka och Nation utan även till framstegsfilosofi och moderna ideologier. Men hur attraktiv ett sådant radikalt ifrågasättande kunde vara gav det ingen självklar och stabil grund för att ta ställning.

Detta gällde inte minst föreställningen om Sverige som nation. Tillsammans med Vilhelm Moberg och den nya tidens källkritiska historiker gjorde Tingsten upp med den Geijerska berättelse om Sverige som betonade frihet och demokrati som ”urgamla” värden. Problemet blev att i stället för en historisk berättelse som byggde på värden som Tingsten egentligen trodde på – frihet, medborgarskap och demokrati – så fick vi en abstrakt och mekanisk ”vetenskap” som ser samhället som en manick med olika spakar och pedaler som socialingenjörer och politiker kan trixa med. Samtidigt som idén om nationen sakta förföll i en etniskt färgad köttbulle- och midsommarnationalism, sårbar för ett sverigedemokratiskt övertagande.

Detta är desto mer paradoxalt då Tingsten själv stred så länge och så kompromisslöst för frihet och demokrati och mot nazism och kommunism. Denna utgick i sin tur från en slag myt, nämligen den amerikanska drömmen om frihet och dess konstitutionella patriotism. Men hans kamp mot medlöperi, inklusive alla varianter av den så kallade tredje ståndpunkten mellan kapitalism och kommunism, mellan USA och Sovjet, var ett ställningstagande som blev en del av det som Lagercrantz uppfattade som en gapig röst från det mörka förflutna. Redan innan Tingstens död kom så nya tredje ståndpunkter och nya former av medlöperi att bli på ropet. USA blev målet för en kritik där det blev politiskt korrekt att kokettera med Maos Kina och hålla hand med Nordvietnams och Kubas kommunister.

För min del är detta Tingstens storhet: hans frihetliga demokratisyn och hans kritik av även den goda staten. Vad som saknas i dagens svenska debatt är någon som resolut tar avstånd från en tradition som är så djupt rotad i Sverige. Där systemperspektivet alltid trumfar individens rättigheter. Där frihet genom staten ses som finare än frihet från staten. Jag minns väl året då Tingsten dog. Ett återkommande tema i mina intensiva debatter med vänner som tillhörde den då hippa sextioåttavänstern var att jag, som satte individen före kollektivet, skulle arkebuseras omedelbart efter den kommande revolutionen. I all skämtsamhet. Jag flyttade till USA samma år som Tingsten dog.

LARS TRÄGÅRDH

Publicerad 9 april 2013 i Svenska Dagbladet.