I debatten om invandringens villkor har tanken om medborgarskap hamnat i centrum. Men vad är en medborgare egentligen? Frågan kan tyckas dum, men funderar man närmare står det klart att medborgarbegreppet undflyr varje försök till en enkel och entydig definition. Det leder lätt till begreppsförvirring. För somliga är det självklart att kunskap om det svenska språket är eller borde vara ett villkor för medborgarskap. Andra ser detta krav som en otillbörlig mekanism för uteslutning.

För en del implicerar begreppet ett dagligt politiskt engagemang, medan andra förknippar det med rösträtt och val. Ett dagsaktuellt exempel på den förra attityden är Henrik Brors krönika i det första numret av DN:s val 2002-bilaga, där han skriver att ”den 15 september är det vi som har makten”. Hans avsikt är god – att få oss till valurnorna – men underförstått är att vi som medborgare mellan valen har lite att säga till om, något som borde mana till eftertanke.

Spaltar man upp medborgarbegreppet kan vi identifiera tre centrala dimensioner. Först har vi idén om den aktive och dygdige medborgaren som inte bara ser till egenintresset utan även till samhällets väl. För det andra finns en knippe juridiska, individuella rättigheter (likhet inför lagen, rösträtt, och så vidare). Och för det tredje en uppfattning om medborgarskap som (nationell) identitet, knuten till ras, kultur, språk, flaggor, pass, rätt att bo och arbeta i ett visst land, plikt att göra militärtjänst och så vidare.

Dessa tre element befinner sig i konflikt med varandra. Man kan tala om olika grader av täthet i medborgarbegreppet. Med täthet menar jag de krav som ställs på den individuelle medborgaren dels att identifiera sig med kollektivet, dels att medverka i den politiska processen.

Ju tätare föreställningen om medborgarskap är, desto starkare är den kraft som inkluderar eller utesluter människor.

Om vi kräver att medborgarna dagligen ska vara hängivna de sociala dygderna lär inte många av oss platsa. Lägger vi betoningen på en homogen kulturell eller etnisk identitet hamnar många i dagens mångkulturella samhälle utanför.

Den andra sidan av samma mynt är att ju tunnare medborgarskapsidealet är, desto öppnare blir det också. Nöjer vi oss med tämligen passiva och själviska medborgare som (kanske) röstar då och då, betalar sin skatt och följer lagen, kan vi i princip se ett enat världssamhälle framför oss, om än inte med något större utrymme för gemenskaps- och solidaritetskänslor.

Det medför att vi står inför ett paradoxalt val. Å ena sidan en demokrati med aktiva och gemenskapssträvande medborgare som stänger ute dem som inte fyller kraven på kollektiv identifikation och aktiv politisk medverkan. Å den andra en politisk ordning som ställer minimala krav på medborgarna, men i stället erbjuder en lägre inträdeströskel.

Denna förbryllande komplexitet har sina rötter i medborgarskapets långa och motsägelsefulla historia. Det är en av de äldsta politiska institutionerna i europeiskt tänkande och liv. En viss form av medborgarskap är förknippat med framväxten av den moderna nationalstaten, men idén och praktiken har rötter som går tillbaka till det klassiska Grekland.

För grekerna var medborgarskapet grundläggande inte bara för republikens väl och ve utan även för förståelsen av vad det innebär att vara en ”person”. Medborgarskapet förknippades därför med vishet, dygd och hängivenhet gentemot ”polis”, en egenskap som kännetecknade enbart dem som uppnått en hög nivå av personlighetsutveckling Denna differentierade, hierarkiska och småskaliga föreställning om medborgarskap fick sin fortsättning i de italienska stadsstaterna, speciellt Florens som tidvis hade en fri författning och ett dynamiskt politiskt liv.

Till ”medborgarhumanisterna” hör Machiavelli som med sin republikanska aktivism betonade medborgarnas beredskap att ställa upp för res publica, ”den offentliga saken”, om så krävdes med vapen i hand.

Sett ur den klassiska traditionens perspektiv är den form av medborgarskap som blivit typisk för den europeiska nationalstaten tämligen påver. En förklaring är att det moderna medborgarskapet inte främst har sina rötter i den antika traditionen utan i dess dödgrävare, den absoluta staten.

Den senare strävade efter att utplåna alla tävlande politiska krafter och institutioner. Vid slutet av medeltiden påbörjades en process som gradvis förvandlade den aktiva politiska individen, civis, ”medborgaren”, till en subditus, ”undersåte” i en centraliserad enväldig stat.

Likt undersåten framstår den moderna medborgaren som passiv jämfört med antikens ideal. När den franska revolutionen svept undan det gamla feodalsamhället blev visserligen den moderna medborgaren formellt delaktig i folket och nationens suveränitet. Men, som Rousseau beskriver det i ”Samhällsfördraget”, medborgaren är alltid också en undersåte. Som delaktig i den suveräna makten skapar medborgaren Lagen, men i det dagliga livet är medborgaren underställd Lagen.

Konsekvensen är att två klasser av medborgare har växt fram: å ena sidan den passive medborgaren som röstar då och då men som framför allt ser medborgarskapet som en form av identitet, som medlemskap i den nationella gemenskapen. Staten har för många kommit att bli föga mer än ett försäkringsbolag, och medborgarskapet har reducerats till ett innehav av sociala och ekonomiska rättigheter (bidrag, pensioner etc) knutna till rollen som skattebetalare.

Å andra sidan har vi fått en politisk (över)klass som har faktiskt monopol på den makt som följer med att vara representant i en representativ demokrati. De är visserligen aktiva men inte alltid dygdiga i den klassiska bemärkelsen. I stället har de politiken som karriär.

I modern tid måste man emellertid skilja mellan den amerikanska och europeiska utvecklingen. I Europa har ett tätare medborgarbegrepp, med nationen och välfärdsstaten i centrum och individens rättigheter i andra rummet, kommit att dominera. Socialdemokrati och kristdemokrati har spelat en större roll än liberalismen, folkhemsideologin har befrämjat både solidaritetspolitik och främlingsfientlighet.

Den klassiska medborgarskapstanken är mindre märkbar, även om man kan förnimma en del spår här och var. Till exempel i Skandinavien, där folkrörelsedemokratin ofta nostalgiskt framhävs i motsats till en nyare politisk kultur dominerad av politiska broiler.

I USA, däremot, har en politisk kultur växt fram som för en besökare framstår som en besynnerlig blandning av mycket täta, republikanska ideal och en extremt tunn version av medborgarskapet. I harmoni med liberalismens idégods, där individens rätt och frihet satts i första rummet och statens makt begränsats, har man skapat ett medborgarbegrepp som drar mot universalism, mot en kosmopolitisk föreställning om allmänmänskliga rättigheter som i praktiken leder till en enorm öppenhet gentemot invandring.

Typiskt är att jag, likt så många andra invandrare till USA, ännu efter 30 år inte blivit amerikansk medborgare. Det är helt enkelt inte så viktigt, eftersom man enligt amerikansk lag ändå åtnjuter de flesta viktiga rättigheter, åtminstone fram till den nationalistiska hysterin efter den 11 september.

Samtidigt har det klassiska grekiska och italienska idealet satt sina tydliga spår i det som oftast förknippas med ”town hall meetings” och ett allmänt patos för civilsamhälleligt engagemang. Spänningen mellan dessa traditioner förklarar mycket av den märkliga blandning av emfas på social dygd, å ena sidan, och kallhamrad marknadsindividualism, å den andra, som kännetecknar amerikansk politisk kultur.

Den stora frågan för Europa, för dess politiska tänkare, politiker och ”medborgare” är: I vilken riktning vi ska röra oss? Mot en amerikansk modell med ett öppet men uttunnat medborgarskap? Eller mot en övergripande europeisk variant av den tätare nationalstatliga formen? Det vore naivt att tro – vilket många politiker tyvärr vill inbilla oss – att vi både kan ha och äta kakan.

Vi står inför ett verkligt val, med vinster och förluster hur vi än väljer. Välfärdsstaten – folkhemmet – var från början byggd på nationell grund, med en mycket tät föreställning om svenskhet. Socialdemokraterna har länge varit ”national-socialister”, som SSU:s dåvarande ledare Richard Lindström uttryckte det redan på 1920-talet.

Detta har varit på gott och ont. Det har erbjudit möjlighet för solidaritet över klassgränserna. Liksom det nu lika logiskt leder till krav på svenskspråkighet och oro för två nya klasser av medborgare. De med och de utan fullständiga sociala rättigheter, de som är fullt svenska och de som måste gå i den nya tidens medborgarskola.