[:sv]”Ge papporna halva tiden!”[:]

[:sv]Föräldraförsäkringen bör omvandlas från en gemensam rättighet för familjen till en individuell rättighet för båda föräldrarna var för sig. Om mannen och kvinnan har lika rättigheter att stanna hemma med barn stärks både kvinnans ställning på arbetsmarknaden och mannens ställning i hemmen. Det skriver historikern och DN-journalisten Henrik Berggren och professorn i historia vid Columbia University Lars Trägårdh. De menar att män äger rätt till halva tiden, inte bara halva försörjningsplikten, med sina barn.

I debatten om svensk jämställdhetspolitik finns ett märkligt drag.
Nästan alla deltagare tycks utgå ifrån att 70-talets stora
familjepolitiska reformer som föräldraförsäkringen och utbyggnaden av
den kommunala barnomsorgen har bidragit till att skapa ett mer
jämställt samhälle – det vill säga ett samhälle där män och kvinnor
har lika tillgång till arbete, barn och familjeliv – och att den
stora frågan är om detta är önskvärt eller inte. Politikerna har
tillhandahållit jämställdhet, menar man, och att medborgarna inte har
utnyttjat möjligheterna i önskvärd grad beror på faktorer som ligger
utanför de politiska ramarna; till exempel biologiskt bestämda
könsskillnader om man är emot jämställdhet eller sega mentala
strukturer om man är för den.

Men i själva verket kan man fråga sig om det inte är precis tvärtom:
att medborgarna faktiskt vill ha jämställdhet men att dessa
strävanden försvåras av den förda familjepolitiken.
Attitydundersökningar visar att män och kvinnor i Sverige i dag i hög
grad är överens om hur ett gott liv ska levas. Med mycket små
skillnader mellan könen rangordnar man sina preferenser så att lek
med barn och barnomsorg toppar listan, följt av förvärvsarbete,
avkoppling, TV-tittande, idrott och med städning och hushållsarbete
på en fjärran sista plats. (SOU 1990:14, Flood & Klevmarken,
”Tidsanvändningen i Sverige”.)

I dag är det för många unga föräldrar självklart att både mannen och
kvinnan har en rätt/skyldighet att både delta i arbetslivet och att
vara hemma med barn. Även om man har olika uppfattningar om hur detta
ömsesidiga deltagande i familjeliv och arbetsliv skall gestalta sig
skulle sannolikt en stor majoritet barnfamiljer ställa sig bakom
principen lika skyldigheter/rättigheter för män och kvinnor.

Men skuggan faller lång mellan ideal och verklighet. Visserligen
förvärvsarbetar svenska kvinnor i en internationellt sett mycket stor
omfattning. Men bakom statistiken döljer sig djupa skillnader mellan
mäns och kvinnors villkor och beteenden både i hemmet och på
arbetsmarknaden. Kvinnor tar fortfarande huvudansvaret i hemmet, och
arbetsmarknaden är kännetecknad av en könssegregation där kvinnorna
dominerar inom den offentliga låglönesektorn och männen inom den
privata.

Inte minst är bristen på verklig jämställdhet tydlig i statistiken
över hur män respektive kvinnor utnyttjar sin rätt till
föräldraledighet: över 80 procent av all föräldraledighet tas ut av
kvinnor.

En viktig förklaring till denna bristande jämställdhet är
föräldraförsäkringens nuvarande konstruktion.

Grundproblemet är att föräldraförsäkringen har utformats som en
kollektiv rättighet; dvs en rättighet som disponeras av en grupp –
familjen – och inte av individen. I detta avgörande avseende bryter
föräldraförsäkringen mot den liberala välfärdsstatens grundläggande
idé: att genom en överföring av resurser ge individen möjlighet att
frigöra sig från traditionella former av beroende.

Utformad som en kollektiv rättighet har i stället
föräldraförsäkringen kommit att upprätthålla ett gammalt
könsrollsmönster på arbetsmarknaden.

Arbetsgivarna vet, å ena sidan, att människor sannolikt väljer att
skaffa sig barn och, å den andra, att det är fullt möjligt för en man
att helt avstå sin formella rättighet till föräldraledighet till
modern. I kombination med traditionella förväntningar skapar detta
dels en antikvinnlig arbetsmarknad, dels en antimanlig hemmiljö.

Arbetsgivaren, som vill ha pålitlig lojal arbetskraft, väljer att
satsa på mannen i förhoppningen att han kommer att avstå från att
utnyttja sin rätt till föräldraledighet. Enligt samma logik försvagas
kvinnornas ställning på arbetsmarknaden; hon får – eftersom hon
betraktas som en mer riskfylld investering – mindre ansvarsfyllda
uppgifter och sämre lön.

På samma sätt skapas en obalans i hemmet. Kvinnornas missnöje och
mindre engagemang i arbetslivet kompenseras med en större villighet
att ta sig an barn och hem, vilket i sin tur befäster arbetsgivarens
antagande att kvinnor är opålitligare arbetskraft än män. Mannen med
sin bättre lön och sitt mer ansvarsfyllda och intressanta jobb binds
effektivare till arbetsgivaren och vågar inte riskera dennes välvilja
genom att ta föräldraledigt.

Denna ”goda” cirkel på arbetsmarknaden motsvaras av en ond i hemmet:
mannen blir en främmande närvaro, en nödvändig inkomst men ett ufo i
familjen utan närmare kontakt med sina barn.

Det finns dock en enkel lösning på problemet. Om föräldraförsäkringen
omvandlas från en kollektiv rättighet till en individuell rättighet
kommer marknadskrafterna att bli jämställdhetens främsta bundsförvant
i stället för dess värsta fiende. I arbetsgivarens perspektiv blir
det näst intill egalt om denne anställer – och satsar på – en man
eller en kvinna (även om ogifta och de som passerat
barnalstringsstadiet fortfarande har en fördel över dem som befinner
sig i den familjebildande ”riskzons”åldern). I båda fallen är
chanserna lika stora att de kommer att utnyttja möjligheten att vara
hemma i sammantaget sju och en halv månad. Att vara hemma blir helt
enkelt norm; kvinnan blir, med andra ord, mer jäm-spelt med mannen på
arbetsmarknaden.

Detta är en principiellt viktig poäng: har vi jämställdhet som mål
kan vi reagera på obalanser antingen genom att i efterhand kompensera
för marknadens effekter eller genom att manipulera marknadens
spelregler på ett sätt som redan i utgångsläget erbjuder män och
kvinnor samma villkor.

Vi menar att om spelreglerna utformas rätt finns det all anledning
att tro att kvinnor skulle kunna tävla framgångsrikt även inom den
privata sektorn, där de nu så påtagligt släpar efter.

Tyvärr är det kanske så att marknadens emancipatoriska potential ännu
inte har uppskattats fullt ut inom kvinnorörelsen, trots att
feministiska forskare har noterat att den nuvarande kompensatoriska
välfärdspolitiken ofta fungerar som en kvinnofälla, ett slags
repressiv tolerans, i Herbert Marcuses klassiska termer.

Mannen å sin sida kan – i ett läge där få män kan förmodas välja att
ge upp en betald ledighet som annars skulle gå förlorad – undvika det
tragiska valet mellan faderskap och karriär. Han riskerar inte längre
att bli marginaliserad i förhållande till andra män om han är hemma
med barn. Dessutom förstärks hans position i hemmet. Det blir svårt
för de kvinnor som egentligen inte vill släppa in mannen i det nära,
vardagliga förhållandet till barnen att avvisa mannens lagstadgade,
individuella rätt till faderskapsledighet.

Förslaget att skapa en individbaserad föräldraskapsförsäkring kan
verka som en extrem variant av folkpartiets nu genomdrivna krav på en
”pappamånad”. Detta är dock inte fallet. Det senare är, menar vi, en
sällsynt illa uttänkt reform som om något institutionaliserar och
legitimerar just den obalans som den är avsedd att motverka.
Problemet med folkpartiets kvotering av föräldraledigheten är att den
sker inom ramen av ett accepterande av den kollektiva
föräldraskapsförsäkringen. Man går i princip med på att
föräldraledigheten ska disponeras av familjen och inte av den
enskilde individen, men gör ett undantag och inför en månad vikt för
mannen. Detta upplevs naturligtvis som en inskränkning av människors
valfrihet. Man har ju erkänt familjen som princip och gör sedan ett
inkonsekvent, mindre avsteg som dessutom inte kommer åt den
segregerande dynamik vi analyserat ovan.

Vårt förslag utgör visserligen en inskränkning av familjens valfrihet
som kollektiv, men detta kompenseras – till skillnad från
folkpartiets ”pappamånad” – av en verklig ökning av individens
valfrihet. Den individbaserade föräldraförsäkringen borde stödjas av
alla som både accepterar föräldraförsäkringen och kallar sig
liberaler. Endast genuint socialkonservativa personer kan i
konsekvensens namn stödja den nuvarande kollektiva utformningen av
föräldraförsäkringen. (För radikala libertarianer är, å andra sidan,
alla former av föräldraförsäkring förkastliga.)

Vidare skulle en reform av detta slag innebära ett accepterande av
principen om lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor
när det gäller barn. I dag är kvinnor privilegierade. Vid såväl
skilsmässor som vid föräldraledighet talar statistiken sitt tydliga
språk: barnen hamnar hos kvinnorna. Att detta får negativa
konsekvenser visar den växande forskningen om fädernas roll för barns
och ungdomars utveckling.

Vårt förslag är därför primärt avsett att stärka männens position
visavi barnen och endast i andra hand att stärka kvinnornas position
på arbetsmarknaden. Vi förordar principen att män äger rätt till
halva tiden – inte bara halva försörjningsplikten – till sina barn.

LARS TRÄGÅRDH
HENRIK BERGGREN

Publicerad 29 december 1994 i Dagens Nyheter.

[:]