Länge har den moderna svenska historien skrivits som näst intill synonym med arbetarrörelsens framväxt och socialdemokratins öden. Sverige har i detta perspektiv främst kommit att bli förknippat med tankefigurer som folkhemmet, välfärdsstaten och den svenska modellen. Gemensamt för dessa epitet är tanken om politikens primat och underordnandet av egenintresset till förmån för allmänintresse och solidaritet.

I denna historieskrivning figurerar det privata näringslivet och ”kapitalismen” som ett nödvändigt ont som visserligen utgör en produktiv kraft utan historisk like men som samtidigt måste dompteras, tämjas och kontrolleras. Om de kämpande arbetarna som utgjorde folkrörelsernas kärna var hjältarna i detta drama, sågs kapitalisterna som besatta av jakten på profit och makt, giriga och utan känsla för vare sig social rättvisa eller nationell gemenskap.

På senare år har dock denna bild av Sverige förvandlats. Den svenska modellen får numera lika mycket beröm av den internationella kapitalismens ledande organ, från World Economic Forum till The Economist och The Financial Times, som av den tredje internationalens anhängare.

I detta perspektiv är Gunnar Wetterbergs nya bok om familjen Wallenberg ett välkommet bidrag till en historieskrivning som placerar det svenska näringslivet i centrum. Som Wetterberg noterar inledningsvis skiljer Wallenbergarna ut Sverige från andra länder i det att en familj under så lång tid dominerat den nationella ekonomin, såväl den finansiella sektorn som industrin.

Men deras betydelse är inte begränsad till den rent ekonomiska verksamheten utan genomsyrar samhället i sin helhet. ”Familjen Wallenberg förkroppsligar det moderna Sverige”, skriver Wetterberg.

I denna ansats ansluter sig Wetterberg till historiker som Bo Stråth som har betonat Wallenbergarnas viktiga roll för utvecklingen av en svensk modell, som kännetecknas av ett nära samspel mellan stat och kapital. De första stegen togs av familjens portalfigur, AO Wallenberg (1816–1886), som i nära samarbete med den samtida finansministern Johan August Gripenstedt moderniserade det svenska finansväsendet, påskyndade frihandel och deltog i uppbyggandet av en effektiv infrastruktur för näringslivet.

Denna tradition kom att fullföljas av senare generationer som på olika sätt kombinerade affärsverksamhet med ett aktivt deltagande i samhällsliv och nära relationer till ledande politiker. AO Wallenbergs son Knut Wallenberg kom sålunda att under en period vara utrikesminister för att senare starta den stiftelse som bär hans och hans hustrus Alices namn, vilken sedan dess spelat en stor roll både för svensk forskning och för att hålla samman familjens aktieinnehav. I nästa generation blev Marcus Wallenbergs goda relationer med Tage Erlander och Gunnar Sträng talande för familjens förmåga att anpassa sig till och därigenom påverka den rådande politiska makten.

Om detta kom att irritera den 68-vänster som nynnade till Blå Tåget och Ebba Gröns meditationer kring ”Staten och kapitalet”, så utgjorde denna samförståndsanda också navet i en modell som kännetecknades av en produktiv kompromiss. Socialdemokratin gav upp sina mer renläriga socialistiska ambitioner; näringslivet accepterade höga skatter och välfärdsstat; ekonomin kom att präglas av ömsesidig tillit och minimala förluster i form av kostsamma strejker.

Som Wetterberg noterar kännetecknas Wallenbergarnas insatser också av långsiktighet. I en tid då många kritiska röster höjs mot det kortsiktiga tänkande som genomsyrar de snabba klippens ekonomi understryker forskare just familjeföretagens speciella kapacitet i detta hänseende.

Då dessa företag inte enbart präglas av viljan till omedelbara vinster utan än mer av en moralisk logik där familjens historiska arv och dess kommande generationer står i centrum, blir tidshorisonten mycket längre. Detta finner i praktiken uttryck i både en uthållighet vad gäller osäkra investeringar och en ovilja att sälja ut, även om den kortsiktiga vinsten kan vara betydande.

En annan aspekt som egentligen bara skymtar fram i Wetterbergs bok är det skenbart paradoxala i att Wallenbergarna både träder fram som banbrytande internationalister och som hängivna nationalister.

Som affärsmän var Wallenbergarna tidigt engagerade inte bara i verkstadsbolag som Asea och SKF, utan även i internationella konferenser och i organisationer som Nationernas Förbund, den Internationella handelskammaren (ICC) och senare OECD. Men i motsats till andra framgångsrika entreprenörsfamiljer som av olika skäl, inklusive en önskan att undvika det svenska skattetrycket, valde att flytta från Sverige kom Wallenbergarna att spela en intressant roll i en mer nationellt sinnad strategi vars syfte var att behålla och även stärka banden till Sverige.

Ett intressant exempel, som Wetterberg inte tar upp, är frågan om hur de kommande generationerna kan danas i en anda som både tillfredsställer ambitionen att ge barnen den elituppfostran och det sociala nätverk som de kan ha nytta av senare i livet och viljan att förankra dem i Sverige. Svaret blev i praktiken de svenska internatskolor som sedan början av 1900-talet har uppfostrat generationer av den svenska eliten. Wallenbergarna har speciellt stött Sigtunaskolan där flera av familjens barn gått.

Intressant nog kom även Socialdemokraterna att inse poängen med dessa skolor; i stället för att låta dem gå i graven valde man att skapa så kallade riksinternat, som visserligen reproducerade klassamhället men då under svensk flagg. Alternativet vore internationella skolor med risken att barnen skulle forma en identitet och ett kontaktnät där svenskheten skulle komma i andra hand.

Wetterbergs bok är ett viktigt bidrag även om han tenderar att rada namn, år och fakta på ett sätt som stundtals gör texten trögläst. Men han öppnar dörren för framtida analyser av hur svenskt näringsliv och svenska affärsmän både hjälpt till att skapa och är produkter av ett samhälle och en kultur som samtidigt betonar det nationella och det globala, individens frihet och den sociala rättvisan, staten och kapitalet.

LARS TRÄGÅRDH

Publicerad 13 augusti 2013 i Svenska Dagbladet.