George Packer är en av USA:s ledande författare och samtidskritiker. Med tidskriften The New Yorker som bas har han skrivit såväl två romaner och ett prisbelönat teaterstycke som ett antal böcker och en mängd artiklar om amerikansk politik och samhällsliv.

Mest känd är han för sin bok om Irak-kriget – ”The Assassins’ gate: America in Iraq”– en bok som skrevs mot bakgrund av hans ursprungliga stöd för invasionen i Irak, men som mynnade ut i en svidande kritik av invasionen. Han tillhörde då gruppen av ”liberala hökar” som ställt sig bakom GeorgeWBush i hopp om att denne skulle förvandla Irak till en demokrati och befria dess folk från Saddams tyranni. Detta gjorde honom till en kontroversiell och stundtals hatad figur inom den amerikanska vänstern. Bland annat blev han av den framstående historikern Tony Judt utnämnd till en av Bush ”nyttiga idioter”.

Packer har nu kommit ut med en ny ambitiös bok – ”The unwinding: An inner history of the new America” – som även denna har fått stor uppmärksamhet i USA. Titeln är svåröversatt men syftar på ett ”uppnystat” USA, på ett Amerika i kris, där klyftorna mellan vinnare och förlorare ökar.

Att vinna och förlora är ”all-American games”, som Packer påpekar i inledningen. Den amerikanska drömmen har alltid haft denna dubbeltydighet: en frihet att våga, en chans att vinna stort, men också risken att förlora allt. Det amerikanska projektets storhet har också varit dess förlåtande attityd mot förlorarna och viljan att erbjuda andra och tredje chanser.

I den gamla världens länder – som Sverige – har marknadssamhället aldrig omfamnats med samma lidelse och förlorarna har ofta behandlats hårt såväl juridiskt som moraliskt. I Sverige leder personlig konkurs inte, som i USA, till frihet, bibehållen egendom och nya chanser utan till en livstidsdom präglad av utmätningar och eviga återbetalningskrav.

I USA har vinnare och förlorare förenats i ett socialt kontrakt där individens frihet att ta till synes dumdristiga chanser för att uppnå personlig vinning också antas främja nationens välstånd, i enlighet med Adam Smiths berömda tes. Men detta kontrakt, som bygger på en spänning mellan individualism och gemenskap, har fått en konstant litterär följeslagare i böcker som ger uttryck för en oro över att balansen mellan nationella och sociala imperativ och ett liberalt, individcentrerat frihetspatos håller på att gå förlorad.

Vad som kännetecknar denna genre – och så även Packers bok – är en blandning av domedagspredikan och exalterad hyllning av den amerikanska exceptionalismen. Packer tillhör den liberala vänstern i USA, med dess diffusa sympatier för förlorarna och vaga kritik av den rådande ordningen. Men i motsats till den europeiska vänstern saknas i USA såväl en genuin antipati mot marknadssamhället som ett konsekvent bejakande av statens roll. Skrapar man lite på ytan av även de mest vänsterorienterade amerikanska intellektuella skönjer man snart frihetliga impulser som vetter i libertariansk riktning. Alla predikar den amerikanska civila religionens tro och oro.

Detta blir tydligt när man läser i Packers välskrivna och ofta lidelsefulla bok som explicit är inspirerad av John Dos Passos stora Amerika-trilogi från 1930-talet – en annan kristid då den amerikanska optimismen sattes på prov. Boken är byggd som en väv av amerikanska röster som fångar detta samhälles komplexitet: vi hör Dean Price, en son till en tobaksodlare som förvandlas till en profet för en ny, grön ekonomi; Tammy Thomas, en fabriksarbetare och ensamstående mamma som försöker överleva stålindustrins kollaps och samtidigt förverkliga sig själv; Jeff Connaughton, medlem i Washingtons politiska elit, som både skor sig på och är kritisk mot de täta banden mellan politiker och lobbyister; Peter Thiel, en riskkapitalist från Silicon Valley som också är en hängiven libertarian.

Denna ansats har många fördelar. De djupt personliga berättelserna är i sig fängslande och talande. Utan att skriva läsaren på näsan fångar Packer i dessa röster både hopp och förtvivlan under en period som löper från 1978 till nutiden. Till dessa lägger han kortare skisser där mer välkända personer – från politiska ledare som Newt Gingrich, Colin Powell och Robert Rubin till restauratören Alice Waters och rapparen Jay-Z – får komma till tals. På detta sätt tecknar Packer en bild inte bara av hur Amerika i stort har förändrats utan även hur denna process kommer till uttryck i den vanliga människans vardag.

När jag väl kommer till slutet av boken slås jag ändå av hur entydigt deprimerande den är och hur mycket jag, trots alla dessa fascinerande stämmor som tillsammans utgör en dissonant amerikansk körsång, saknar en avgörande röst: George Packers egen.

I bokens början försöker Packer att upprätthålla en balanserad ansats där det ”uppnystande” som bokens titel syftar på utgör en form av kreativ förstörelse som till lika delar för med sig förnyelse och förtvivlan. Men med varje kapitel ackumuleras en känsla av att det han beskriver är ett avgörande sammanbrott av det amerikanska sociala kontraktet, att USA nu har passerat gränsen bortom vilken det inte längre är möjligt att återvända. Ett allt större avstånd uppstår mellan det mer hoppfulla budskapet om ny frihet, ny energi, nytt skapande och den dominerande berättelsen om låga löner, personliga konkurser, hemlöshet, och den allians mellan finanskapital och köpta politiker som steg för steg tagit död på den amerikanska drömmen. Förlorarna hopar sig; vinnarna tycks alltid vara desamma.

Det är i detta perspektiv som jag saknar Packers egen analys. Det skymtar stundtals ett slags systemkritik som han bland andra låter demokratiska senatorn Elizabeth Warren ge uttryck för. Denna går ut på att upphävandet av Glas-Steagall-lagen, som tidigare skapat en vägg mellan vanlig bankverksamhet och de spekulativa investeringsbankerna, orsakade finanskoaset 2008 och accelererade trenden mot klippekonomi och ökad ojämlikhet.

Men Packer undviker att sätta ner foten. I ena ögonblicket presenterar han en tes om ett historiskt unikt och avgörande skifte genom vilket USA har blivit ett, som han skriver, ”oåterkalleligt annorlunda” samhälle; i det andra skriver han att detta uppnystande av den sociala ordningen inte är något nytt utan något som drabbar var och varannan generation, lite som den föreställning om ”naturliga” cykler som sägs känneteckna den ekonomiska utvecklingen. Häri ligger naturligtvis en avgörande skillnad. I ena fallet har vi att göra med ett katastrofscenario, i det andra marknadssamhällets alldagliga om än stundtals allvarliga vågskvalp.

Dessutom blir Packer lite av en fånge i sin litterära ansats. Genom att erbjuda en kakofoni av ofta motstridiga röster manar han fram mer instinkt och känsla än insikt och logik. Och detta blir en allvarlig brist då behovet av analys är så uppenbart stort. Boken saknar ett avslut med ett försök till banbrytande och framåtblickande slutsatser och rinner istället ut i ett otillfredsställande antiklimax där en av protagonisterna, Dean Price, synbart helt utan verklighetsgrund drömmer om att en gång få tillbaks sin förlorade egendom för att kunna bygga ett stort vitt hus och fylla det med barn.

Elaka röster i USA menar att denna brist på sammanhängande analys bottnar i en förvirring och misströstan som inte bara kännetecknar Packer utan hela den amerikanska vänstern. Man förnimmer att någonting är fel, att något borde göras, men där slutar det. I tomhet. Utan svar.

LARS TRÄGÅRDH

Publicerad 7 juli 2013 i Svenska Dagbladet.