[:sv]Hämskon på EU-projektet[:]
[:sv]Det egentliga skälet till att vi ska folkomrösta om EMU är att vänstern saknar en konstruktiv Europapolitik. Till skillnad från den tyska vänstern är den svenska inåtvänd, nationalistisk och etiskt hycklande, menar Lars Trädgårdh.
Som skymtat fram då och då i debatten inför den stundande folkomröstningen framstår Sverige (jämte Danmark och Norge) som mycket speciella särfall sett ur ett större europeiskt perspektiv. I övriga Europa är man van vid att oppositionen mot EU framför allt kommer från höger, rotad i de kretsar där konservativ nationalism och populistisk främlingsfientlighet frodas. I Sverige kan man visserligen finna liknande attityder även här bland högerextremister, men det som är mer slående är att det framför allt är från vänster som motståndet kommer.
För de allra flesta européer förknippas EU såväl med fred som med demokratiska vinster och ekonomisk tillväxt. Euron är mycket mer än en valuta som gör det lättare att handla när man reser, det är kanske den mest pregnanta symbolen för en framväxande europeisk identitet. Alla opinionsundersökningar visar också att man i EU snabbt fattat tycke för euron. Låt oss erkänna det öppet: EMU-debatten handlar inte om växelkurser eller makten om penningpolitiken utan om Sveriges framtida relation till EU.
Att vi i dag över huvud taget folkomröstar är en följd just av att den svenska vänstern saknar en konstruktiv Europapolitik. Ett splittrat socialdemokratiskt parti har varit för fegt för att ta tag i frågan inom partiet och gömmer sig i stället bakom ”folket”, en reträtt från den representativa demokratin som tyvärr legitimerar de direktdemokratiska och populistiska tendenser som redan växt sig starka i en tid av minskat förtroende till politiker och partier.
Göran Persson och andra ja-sägare inom SAP intar en rent defensiv hållning, och deras försiktiga argument handlar om förment handfasta frågor rörande handel, arbetstillfällen och välstånd, inte om breda politiska visioner av ett demokratiskt och federalt EU. Så var det även inför den första folkomröstningen, då Ingvar Karlssons slutplädering för EU var renodlat ekonomistisk men inlindad i en försäkran om att den svenska nationella suveräniteten inte var i fara.
Nejsidan inom SAP samt miljö- och vänsterpartierna kan nu som då lätt bemöta jasidans blodlösa och tekniska resonemang med betydligt mer lidelsefulla argument. Visserligen tycker EU-motståndarna inte om att bli kallade nationalister, men deras retorik om svensk förträfflighet vad det gäller demokrati, välfärd och jämställdhet är djupt rotad i sedan länge omhuldade föreställningar om svenskhet. Dessa är myter som i stort är immuna mot sakargument.
Det spelar ingen roll att kalla fakta visar att Sverige inte längre är speciellt rikt, demokratiskt eller jämställt jämfört med andra länder, ty välfärdsstatsnationalismen är en fråga om nationell självförståelse, inte om statistik. Gamla beprövade anspelningar på Europa söder om Danmark som återkommer med jämna mellanrum – hopplöst besudlat av papism, plågat av bristande jämlikhet och jämställdhet, offer för otämjd kapitalism, dominerat av hemlighetsmakeri och elitism – kan officiellt avfärdas som individuella övertramp och retoriska överdrifter, men ger en fingervisning om vilka attityder som i grunden gäller.
Vänstern är med andra ord splittrad i en pinsamt irrelevant debatt mellan å ena sidan en ljumt positiv räknenissevänster och å andra sidan en passionerat negativ nationalstatsvänster. Resultatet är att minsta tecken till en djupare vänsterdemokratisk vision av vad EU är och framför allt skulle kunna bli fullständigt har uteblivit. Läser man enbart svenska tidningar skulle man kunna tro att den intensiva debatten i övriga Europa om EU:s framtida konstitution över huvud taget inte ägt rum.
Att den svenska vänsternationalismen i dag kommit att bli en sådan hämsko är historiskt sett utomordentligt ironiskt. På 1930-talet var det socialdemokraternas förmåga att kläda sig i nationens och folkhemmets skrud som räddade Sverige från att vidare anfäktas av nationalsocialistiska visioner av Nordens överlägsenhet som ras och kulturgemenskap. De unga män och kvinnor som handfast marscherade under de röda och blågula flaggorna i SAP:s valaffischer var visserligen märkbart blonda och blåögda, men bortsett från ett antal tusental tvångssteriliserade kvinnor var ju SAP:s nationella socialism något helt annat än det tyska alternativet från höger.
Men denna seger i kampen om hur berättelsen om svensk nationell identitet skulle utformas utgjorde även grogrunden för dagens inåtvända vänster, för vilken de demokratiska potentialerna uttöms vid nationens gränser. Engelbrekts strid mot den danske kungen och de tyska feodalknektarna tycks fortfarande utgöra ett slags mall. I Tyskland, däremot, lärde man sig läxan vad det gäller de nationella hänryckningarna och dess konsekvenser. Dagens tyska vänster, inklusive de gröna, tillhör de mest principfasta och framåtblickande av alla Europafederalister.
När det handlar om utrikespolitik blir vänsterns position näst intill outhärdlig i sin logiska orimlighet och sitt etiska hyckleri. I botten ligger en helt overklig inställning – förståelse vore att ta till – vad det gäller frågan om makt. Grundtanken tycks vara att varje beröring med makt är av ondo och att förmågan att hålla sig utanför alltid är ett tecken på dygd. Sålunda hyllas neutralitet och alliansfrihet med yster självklarhet samtidigt som andra länder döms i hårda ordalag när de ger sig in i väpnad kamp, snart sagt oavsett mål och skäl.
Det går en rak linje mellan svensk utrikespolitik från andra världskriget till vänsterns hållning till EU i dag. Internationalismen reduceras till biståndspolitik i tredje världen och vackra fraser i FN. EU, däremot, vill man hålla sig utanför, och man drar sig inte från att förtala och motverka en gemensam utrikespolitik och en gemensam EU-armé som till exempel skulle kunna ha agerat när Jugoslavien föll samman. Samma sak gäller synen på USA. Visserligen finns det goda skäl att förhålla sig kritisk till amerikansk utrikespolitik. Men att anklaga USA för dess villighet att ta till strid samtidigt som vi minns hur de europeiska statsmännen, politikerna och filosoferna vankade villrådigt från möte till möte medan blodet flöt i Bosnien går inte ihop, varken logiskt eller moraliskt. Härvidlag har den europeiska vänster som motsätter sig ett starkt federalt EU redan mycket blod på sina händer. Det kan vara värt att påminna om att det var USA som satte stopp för blodflödet i före detta Jugoslavien, speciellt i dessa Irakkrigets olyckliga dagar. Det är inte bara hökarna i USA som uppfattar Europa som impotent och hycklande.
Den svenska vänsterns fullständiga visionslöshet är bedrövlig, inte minst då det i Sverige saknas trovärdiga borgerliga alternativ. Och detta gäller inte bara utrikespolitiken. Den svenska vänstern är på god väg att missa ett tillfälle till förnyelse. Att folkhemspolitiken inte längre räcker till torde i dag vara något av en truism. Det är i stället dags att på allvar fundera över EU:s framtid som Sveriges framtid. Utan tvivel finns det anledning att oroa sig över det demokratiska underskottet i EU, men detta är en anledning att fördjupa engagemanget, inte ett argument för att dra sig tillbaka. Det står mycket på spel, och spännande och avgörande frågor pockar på svar: Behöver vi en konstitutionellt förankrad maktdelning, om vad handlar egentligen federalismen, vilken bör subsidiaritetsprincipens räckvidd vara; hur bör den lokala demokratin formas i förhållande till centralmakt och juridiskt förankrade individuella rättigheter; hur bör marknadssamhällets relation till politiken egentligen se ut och vilken roll bör civilsamhället spela; är EU annorlunda än USA,
i vilken utsträckning kan EU verkligen erbjuda ett alternativt samhällsfördrag? Det är dessa frågor, inte absurda inlägg om eurons och kronans imaginära för- och nackdelar, som borde dominera den svenska debatten, inte minst från demokratiskt vänsterhåll. Och det är en debatt som måste föras inom det alleuropeiska diskussionsrummet. Att vi i dag ödslar tid på vad som de facto är en andra folkomröstning om EU är något framtida historiker kommer att förundra sig över. Var gömmer sig Joschka Fischers svenska motsvarighet?
Lars Trädgårdh
Publicerad 2 september 2003 i Dagens Nyheter.[:]
