Kyrkan efter statskyrkan — Funderingar kring kyrkans själavårdande uppgifter efter skilsmässan från staten

Det sociala kontraktet har friställt oss från direkta beroendeförhållanden och ansvarsrelationer, samtidigt som den offentliga sektorn aldrig kunnat axla mer än de rent materiella bördorna. Det amerikanska civila samhällets vitalitet grundar sig ytterst på den konstitutionellt garanterade principen om att stat och kyrka ska hållas separata. När den svenska kyrkan nu skiljs från staten, är det dags att betänka detta.

I somras kunde man läsa i Dagens Nyheter att Svenska kyrkan anlitat en reklambyrå för att hjälpa till med att skapa en ny positiv image inför den stundande skilsmässan från staten. Kampanjen – som kallas Communicare 2000 — har som uppgift att bland annat motverka eventuella fundering om utträde, mer allmänt att informera om kyrkans roll och budskap samt att lära upp medarbetare i konsten att kommunicera massmedialt.

Det kan kännas konstigt när en institution som Svenska kyrkan börjar använda ett arbetssätt, som normalt associeras med kommersiell verksamhet. Denna känsla av olust delas av Biskop Jonas Jonson från Strängnäs, en av dem som DN intervjuat för artikeln. Icke desto mindre välkomnar han att kyrkan tar hjälp av en professionell reklambyrå ty, säger han, ”vad är alternativet till att kommunicera? Jo, att vara tyst och ängslig och låta allt förbli vid det gamla”.

Ty ängslan och oro, om än förståelig och kanske även befogad, måste ses i förhållande till de nya möjligheter som nu yppar sig för kyrkan. Det bästa med reformen, som träder i kraft vid årsskiftet är, enligt Jonson, att kyrkan nu kommer att stå fri från staten, vilket innebär att det blir lättare att förhålla sig kritisk och oberoende.

Den förstatligade kyrkan

Och nog har Jonson rätt i detta. Allt sedan Gustav Vasa och Reformationens dagar har den svenska kyrkan varit framför allt en statskyrka snarare än en kyrka med rötterna i folkets egna strävanden, i det vi numera kallar det civila samhället. Man har räknat och bokfört människor, man har förhört och förmanat, och med tiden har kyrkan för de allra flesta kommit att handla om vackra kyrkobyggnader, om de stora högtiderna, om dop, bröllop och begravningar.

Och även detta tämligen urvattnade förhållande till människor har ytterligare urholkats med välfärdsstatens enorma utbyggnad under den senaste halvseklet. Staten har allt mer tagit över de sysslor och det ansvar som tidigare legat på familj, lokala gemenskaper och föreningar, och inte minst på kyrkan. Skälet till detta, om vi vill se det i historiska och positiva termer, var att politiker som företrädde arbetarrörelsens intressen ville frigöra svaga och utsatta människor från det man, ofta med rätt, uppfattade som ett kränkande och förnedrande beroende av offentliga fattigstugor och privat välgörenhet.

Den svenska statsindividualismen

Den stigmatisering och den moralism som förknippades med den gamla tidens klassamhälle ersattes sålunda med institutioner, vars syfte var ge åt alla de materiella förutsättningarna för att kunna leva ett värdigt liv. Centralt för denna politik var teorin om det individuella oberoendets primat, det vill säga att endast när det direkta, ekonomiska beroendet av andra individer eller privata institutioner hade eliminerats, kunde man tala om sann frihet.

Detta är en syn som kommit att genomsyra svensk socialpolitik efter socialdemokratins genombrott. Kyrkornas och de privata välgörenhetsorganisationernas roll ersattes av ett statligt, skattefinansierat bidragssystem. Även om avsikterna, och ofta även konsekvenserna, av denna politik varit goda och för många frigörande, har det dock utmynnat i något som statsvetare ibland kallar en statens ”kolonisering” av det civila samhället, av en utarmning av de väsentliga livsformer som familj, föreningar och kyrkor ändå utgör.

Sverige framstår i detta perspektiv som speciellt extremt. I Kontinentaleuropa har man visserligen byggt ut en omfattande välfärdsstat, som i många stycken lider av samma problem — ekonomiska såväl som sociala och moraliska — som den svenska. Men icke desto mindre existerar avgörande skillnader, då man där låtit statens roll bli mer indirekt. Man har, i motsats till Sverige (och Norden), byggt på det civila samhällets institutioner — familj, kyrkor, privata försäkringsbolag — och begränsat statens roll till den som övervakare och yttersta garant i de fall individer av en eller annan anledning fallit utanför det nätverk som det civila samhället kunnat erbjuda.

Naturliga gemenskapsformer

Den katolska subsidiaritetsprincipen – tanken att problem ska lösas på lägsta möjliga nivå, d v s först familj, sedan lokalsamhälle, och så vidare, och först i sista hand staten eller EU – samt idén att de naturliga gemenskapsformerna ska understödjas, står i bjärt kontrast till den anda som genomsyrar den svenska modellen, ett socialt kontrakt som resulterat i något som jag har kallat ”den svenska statsindividualismen”, ett system som prioriterar individens autonomi över de sociala gemenskaperna.

I folkhemspolitikens hjärta finner vi sålunda en paradox: att den till synes kollektivistiska politiken mynnat ut i en radikal individualisering av det svenska samhället. Då alla mellanliggande institutioner – familjer, privata välgörenhetsorgan, kyrkor — associerades med privilegier, ojämlikhet, till och med förnedring, kom den socialpolitiska utvecklingen att drivas av en logik som i slutändan ledde till att svensken stod där, helt oberoende av sina medmänniskor, i en direkt, oförmedlad relation till den goda och opartiska staten.

Detta är en process, vars filosofiska anfader kan sägas vara Jean-Jacques Rousseau. I Det sociala kontraktet sammanfattar han sålunda kärnfullt det vi kan kalla den svenska modellens modus operandi:

”(V)arje medborgare ska på en och samma gång vara perfekt oberoende av alla sina medmedborgare och till ytterlighet beroende av staten — detta resultat blir alltid uppnått på samma sätt då endast statens makt kan skänka medborgarna frihet.”

Kyrkan och själens vård

Svenskens beroendeförhållande till staten blir speciellt problematiskt i ett läge då välfärdsstaten befinner sig i kris. Dels medför tvånget till besparingar att det blir svårt att upprätthålla en hög materiell standard inom vård, skola och det som lite vagt benämns ”omsorg.” Dels leder den ekonomiska krisen till en andlig och moralisk kris: när man till exempel skär ner personalen på ett sjukhus, förstärks tendensen att först och främst ta hand om de grundläggande fysiska behoven, att behandla patienten som en mekanisk kropp och endast i andra hand som en levande själ.

Här kan vi förnimma svagheten i ett system som i så hög grad har formaliserat och teknologiserat vården. Visserligen kan man på detta sätt uppnå ett grad av jämlikhet vad det gäller tillgång till vård, men förlorad går den helhetssyn på människan som är förknippad med en mer personligt förankrad vård. Vi ser alltid just våra anhöriga och speciellt oss själva som unika och totala varelser, för vilka separationen kropp/själ framstår som tämligen abstrakt. Detta är en självklarhet i många länder, där tanken, att man lämnar en anhörig i de professionellas händer, är helt främmande. Visserligen anlitar man expertis för att lösa specifika problem, men detta är något helt annat än den tilltro till systemet som tills nyligen kännetecknat Sverige.

Här framstår just kyrkan — och inte minst sjukhuskyrkan — som en institution med en viktig uppgift. Många av oss — och jag kan här tala utifrån egna erfarenheter från mina föräldrars sjukdomsvistelser och sista dagar i livet — har upplevt hur sjukhus- och hemvårdspersonal formellt fullgör sina avtalsenliga uppgifter och ändå fullständigt misslyckas med det som verkligen gäller, när man är sjuk och uppfylld av dödsångest.

Friställd från beroende

Att så många svenskar i dag dör i ensamhet, smärta och ångest, beror till stor del just på att det sociala kontraktet friställt oss från direkta beroendeförhållanden men också från ansvarsrelationer, samtidigt som ”systemet” aldrig kunnat axla mer än de rent materiella bördorna.

Hitintills har kyrkan lidit av att den uppfattats som del, inte av civilsamhället, utan av statsapparaten. För dem av oss, som inte är djupt religiösa utan modernt sekulariserade, har kyrkan kommit att handla mer om folkbokföring än om själavård. Integreringen i statsapparaten har visserligen inneburit att kyrkan garanterats resurser och en självklar plats i det svenska samhället, men kyrkan har samtidigt byråkratiserats, och många av de livgivande banden mellan folk och kyrka har klippts av. Trots att många inom den svenska kyrkan gärna talar om behovet av en folklig kyrka, eller en folkkyrka, har den sedan länge för de flesta framstått som just en statskyrka.

Därför är det både symptomatiskt och hoppingivande att en biskop, likt Jonas Jonson, nu talar om skilsmässan från staten som en öppning, ett tillfälle att förankra kyrkan i samhället och folket och hålla staten på ett kritiskt avstånd.

Vart kan detta leda?

När jag funderar på kyrkans nya roll i det civila samhället i stort och inom vården i synnerhet, tänker jag på hur kyrkan fungerar i USA, där jag bott i nu snart 30 år. Där har aldrig funnits någon statskyrka — tvärtom handlade den amerikanska revolutionen delvis just om att komma från den engelska statskyrkans diktatur. De amerikanska politiska friheterna och det civila samhällets vitalitet grundar sig ytterst på den konstitutionellt garanterade principen om att stat och kyrka ska hållas separata.

Denna princip blev grunden för det pluralistiska, amerikanska samhället, men den skapade också förutsättningar för gemenskapsformer baserade på kyrkans starka roll i lokalsamhällena. Att vara medlem i en kyrka kom att handla om mycket mer än om religion i termer av tro och sedelära. Ty kyrkan var en social sammanslutning, som erbjöd individen trygghet och stöd i livet, såväl i vardagen som i krissituationer. I dag växer om något kyrkornas roll i detta avseende. Den moderna fria kyrkan fungerar ofta som ett välfärdssamhälle i miniatyr: den erbjuder allt från dagis, fritidsaktiviteter, äktenskapsrådgivning, terapi, äldrevård, och stöd i krissituationer.

Och att kyrkan är såväl en del av vardagslivet som en resurs i krislägen är avgörande. Ty det faktum, att man känner en präst från det odramatiska vardagslivet, gör att man känner mycket mer tillit när stunden kommer, då de stora existentiella frågorna väcks. Problemet i Sverige är att det så ofta är för sent för alla parter när krisen kommer.

En vän och bekant

Detta är högst relevant för kyrkan, då möjligheten att verka och uppfattas som stående på den lilla människans sida beror på om prästen upplevs som någon som kommer från ens egen värld. Är det en statsanställd som dyker upp, eller är det en vän och bekant från en förening, skapad och kontrollerad av en själv och ens anförvanter, grannar och vänner?

Frågan blir då hur kyrkan uppfattas av oss vanliga människor, som inte är benägna att grubbla på de stora frågorna förrän i absolut sista ögonblicket. Klas Hanson, direktor vid ärkebiskopens kansli och teologisk samordnare för projektet ”Communicare 2000”, betonar det avgörande förhållandet, att kyrkan inte uppfattas som om den ställer krav på att människor skall ha stark tro för att vara välkomna. Men som han och många andra har påpekat, så finns det en spänning inom kyrkan mellan dem som vill göra kyrkan mer religiös och dem som hellre betonar den sociala dimensionen.

Det vill säga att det i dag inom svenska kyrkan finns de som ser skilsmässan som ett tillfälle att äntligen bli en riktig kyrka, som ställer krav på sina medlemmar i termer av tro och liturgi, som äntligen ger präster chansen att sprida det glada budskapet utan att behöva kompromissa enligt statliga direktiv. Ur den sekulariserade människans perspektiv vore detta en oroväckande utveckling. Att föredra vore en kyrka med stark lokal förankring, en kyrka som inser att religion inte framför allt handlar om gudalära och moraliska regler, utan om livsfilosofi och en förmåga att handskas med de stora existentiella frågorna på ett allmängiltigt språk.

Att finna mening

För hur sekulariserade människor än är i det som ibland kallas det modernaste av alla länder, så förblir vi ändå alla ”stackars människor”. Alla skola vi bli sjuka, svaga och döende. Och innan de olika religionerna och kyrkorna världen över byråkratiserades och stelnade i former, som urartade i religionskrig och förtryck av dem som tänkte annorlunda, så hade de sina rötter i försök att finna en mening med livet, trots de absurda och tragiska villkor som ges oss levande, medvetna varelser.

I detta sammanhang framstår den nya, civilsamhälleliga kyrkan som potentiellt en stor resurs för dem av oss, som inte lockas av frikyrkornas intensiva religiositet eller new age-rörelsens flummighet. Den skulle kunna bli en lokalt driven och förankrad kyrka, som framför allt är en anspråkslös, gemenskapsskapande förening, som först ser till de alldagliga sociala behoven och som just därför kan utveckla en kapacitet att vara där för sina medlemmar när liemannen knackar på.

Vi lever i dag i en brytningstid, där de gamla sociala kontrakten mellan individ och stat är i gungning. EU och globaliseringen hotar de gamla nationalstaterna, samtidigt som individerna kräver valfrihet och mindre förmyndarskap. Att det är i detta läge som den Svenska kyrkan skiljs från Staten, är knappast en tillfällighet. Men att detta skall medföra en revitalisering av kyrkans band till folket är långt ifrån självklart. Med viss oro kan man notera att den nya svenska kyrkan debatteras och diskuteras ganska sällan i de massmedier som sekulariserade människor likt jag själv läser. Var finns den svenska kyrkans förnyare?

Publicerad i Smedjan den 12 oktober 1999.

http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=324