[:sv]

Den stränga vintern 2011 må ha kylt ner folk och fä men den förde också med sig en lite oväntad renässans för den annars sedan länge iskalla svenska modellen. Det skrevs och talades om nordiska tigerekonomier lika starka som Pippi Långstrump, och ”The Nordic Way” blev föremål för speciella seminarier på World Economic Forum i Davos. För dem av oss som växte upp med talet om den svenska modellen som ett nationellt varumärke nära förknippat med den socialdemokratiska välfärdsstaten – för att inte tala om slapp socialism, självmord, sex, supande och synd i allmänhet – kräver denna version 2.0 av den svenska modellen viss analys.

Håller Sverige på att förändras i grunden? Eller är det bara Sverige- bilden som är på väg att bli uppdaterad?

På ett ytligt plan antyder i alla fall den nuvarande betoningen på ”nordisk kapitalism” att något fundamentalt har hänt. När Sverige och de andra nordiska länderna höjs till skyarna av Financial Times och Economist vet vi att vi har rört oss en bit från tiden då Olof Palmes kolleger i Socialistinternationalen hyllade Sverige som föregångslandet framför andra. Och framväxten av en ny Sverigebild sammanfaller också i tiden med vad som ser ut som Socialdemokraternas kollaps och Moderaternas övertagande av titeln som statsbärande parti.

Men samtidigt uppenbarar en mer djupgående analys av vad jag kallar ”det svenska sociala kontraktet” att grundläggande kontinuitet är minst lika framträdande som radikal förändring. Vad som kanske är mer utmärkande är att Sverige avviker från normen med avseende på två centrala variabler som brukar mätas i olika internationella undersökningar. Min tes är att förutsättningarna för den svenska kapitalismens särart kan spåras just till att Sverige framstår som ”Landet Annorlunda” ifråga om dessa, nämligen tillit och individualism.

Traditionellt brukar man ju främst associera Sverige med solidaritet och sociala trygghetssystem, något som vanligtvis beskrivs som en vilja och förmåga att underordna egenintresset en kollektivistisk rationalitet. Ofta har denna betoning på solidaritet uppfattats som varande i konflikt med marknadens grundläggande principer. Man har talat om att det som kännetecknar den svenska modellen är att vissa fundamentala nyttigheter – vård, skola, omsorg – har avlägsnats från marknaden och dess kalla logik. Detta var ett perspektiv som Sverigebildens nestor, Marquis Childs, gjorde berömt redan på trettiotalet när han skrev om Sverige som ”medelvägen” mellan altruistisk socialism och självisk kapitalism, för att använda den tidens primitiva motsatspar.

Men detta har alltid varit, i bästa fall, en halvsanning. Bakom myten om Sverige som lagom, snällt och lite tråkigt, skymtar en kanske mindre smickrande föreställning om ett Sverige bebott av fria och starka ensamvargar. Och retoriken om solidaritet och kollektivism har, menar jag, också dolt en stark, för att inte säga extrem individualism som genomsyrar såväl sociala relationer som politiska institutioner i Sverige. Rotad i värderingar som knyter samman jantelag, vikingaanda, frihetslust och jämlikhetspatos har en distinkt moralisk princip tagit fäste som kommit att påverka utformandet av den moderna välfärdsstaten, inklusive social- och familjepolitik. Även om linjen inte alltid varit spikrak, så kan man urskilja en allmän ambition att befria individen från alla former av underordning och beroende.

I praktiken har denna moraliska och politiska princip förverkligats genom en rad konkreta lagar. Det mellanmänskliga beroendet har minimerats genom införandet av bland annat särbeskattning, reformer i familjelagstiftningen som flyttat ansvaret för gamla från familj till stat, allmän tillgång till förskolor som gjort det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta, liksom studielån som inte behovsprövas utifrån föräldrars eller maka/makes inkomst och förmögenhet.

All denna lagstiftning har gjort Sverige och de andra nordiska länderna till de minst familjeberoende och mest individualiserade i hela världen. Detta innebär dock inte att familjen skulle försvinna. Poängen är snarare att den nordiska familjen idag kännetecknas av samma värderingar som samhället i övrigt, med betoning på oberoende och jämlikhet. Den ideala familjen är sammansatt av vuxna som alla arbetar och inte är ekonomiskt beroende av varandra och barn som är uppmuntrade till av vara självständiga så tidigt som möjligt.

Det finns nog de som beklagar demokratins intåg i familjen, men det är svårt att hävda att den svenska familjen är stadd i förfall. Visserligen är livslånga äktenskap inte längre en självklar norm, men den nya nordiska familjen tar föräldraskapet på allvar, både sett rent demografiskt (vi har i Sverige högre födelsetal än i det stereotypt familjetraditionella Sydeuropa) och i termer av hur mycket tid som föräldrar, gifta eller ej, tillbringar med sina barn.

Data från World Values Survey bekräftar denna bild och visar att de nordiska länderna och speciellt Sverige intar en särposition i ett globalt perspektiv. Nordbor utmärker sig med att betona vikten av självförverkligande, individualism och personlig autonomi, detta med avseende på graden av identifikation med ”emancipatoriska frihetsvärderingar” och ”sekulär-rationella värderingar”. Däremot står de ”traditionella värderingar” som betonar Gud (religion), nation/patriotism och familjevärderingar mycket lägre i kurs.

Välfärdsstaten har därför inte kommit i konflikt med marknadsekonomin. Snarare är det harmonin mellan det svenska sociala kontraktets individualistiska anda och den individbaserade marknadslogiken som är det utmärkande draget. Den svenska kapitalismens vitalitet och styrka är intimt kopplad till att det svenska samhället baseras på individen – inte familjen, klanen, den etniska gruppen eller det religiösa samfundet – och att svensk politiks syfte länge har varit att maximera individens oberoende och sociala rörlighet.

Resultatet har varit att svenskar i gemen med stor entusiasm kunnat delta i marknadssamhället, både som konsumenter och producenter. Mindre beroende av familj och enskilda företag som garanter för trygghet – men ändå skyddade från extrema risker tack vare det offentliga försäkringssystemet – har individerna råd att vara rörliga och flexibla på arbetsmarknaden på samma gång som de har utvecklat långtgående behov av produkter och service som tidigare tillfredsställdes inom familjen.

Bilden av ett starkt individualiserat marknadssamhälle bebott av solitära konsumenter kan tyckas futtigt och dystert – ett tema som har en lång historia bland socialvetare. Redan den tidiga socialvetenskapens portalfigurer som Marx, Durkheim, Simmel, Weber och Tönnies ansåg att den moderna människan kännetecknades av en ohälsosam individualism som fjärmade henne från de trygga gemenskapsband och tillitsrelationer som utmärkte det traditionella samhället.

Med storstadens frihet och massamhällets anonymitet följde alienation (Marx) och anomie (Durkheim), en rörelse från Gemeinschaft mot Gesellschaft (Tönnies), ett liv omgärdat av en ”järnbur” (Weber). Å ena sidan försvagade den moderna, byråkratiska staten de mer organiska sociala gemenskapsbanden, å andra sidan främjade konsumtions- och marknadssamhället en ytlig narcissism och materialistisk egoism.

Denna civilisationskritiska ansats har varit ett konstant återkommande tema för såväl politiker som samhällsvetare. För att hårdra en aning tycks modernitetens egen historia sammanfalla med en parallell och ständigt upprepad ängslan över att dess inneboende dynamik med obönhörlig nödvändighet undergräver just de tillitsband som behövs för att hålla ihop samhället. På femtiotalet fick David Riesman genomslag med boken Den ensamma massan, i vilken han analyserade den moderne amerikanens ensamhet i massamhället.

Ett par decennier senare skrev Christopher Lasch om den ”narcissistiska individualism” som undergrävde lokala gemenskaper och ledde till familjens förfall. I vår egen tid har denna klassiska retorik om förestående social kollaps kommit till uttryck i delvis nya språkdräkter men i sak med samma analys och dystra slutsats. Somliga har pekat på de allehanda faror som lurar i den nya tidens ”risksamhälle”. Andra har beskrivit ett ökat hot mot ”livsvärlden” eller larmat om det minskande ”sociala kapitalet”. Gemensamt är en oro över att tilliten mellan människor och förtroendet för institutioner stadigt och ständigt avtar.

Men bortom den anrika dystopiska diskursen om det modernas alla avigsidor har vi under det senaste decenniet fått tillgång till en ny och omfattande empiri som mäter och jämför social tillit i nästan alla världens länder. Visserligen kan dessa data kritiserats för att vara problematiska i en rad avseenden men tentativt är det icke desto mindre uppenbart att denna empiri ställer den teoretiska forskningen om relationen tillit-individualism-modernitet inför en rad nya – och betydande – utmaningar.

För det första varierar den sociala tilliten dramatiskt från land till land. Även om vi enbart ser till den relativt rika och moderna västvärlden är det uppenbart att modernitet i sig inte kan förklara de stora skillnader i tillit som existerar mellan Sverige och andra moderna länder som Frankrike och USA.

Dessutom är denna variation strukturerad på ett intressant sätt. Det visar sig nämligen att bara i ett fåtal länder i världen säger sig en majoritet av människor ha tillit till andra. Bland dessa finner vi Sverige och de and ra nordiska länderna. Vad som är intressant med den höga tilliten i dessa länder är att den skapar än mer problem för de klassiska teorierna som förknippar modernitet med de sociala bandens upplösning och en minskad social tillit. För om det är något epitet som associeras med Sverige är det, som vi sett, just modernitet och individualism.

Sveriges radikala annorlundahet i ett jämförande perspektiv kombinerad med att Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna utgör en speciell grupp med gemensamma drag antyder att en analys av tillitens villkor i just Sverige är av intresse. Kan det vara så att en specifik nordisk variant av modernisering, där individens frigörelse från traditionella och täta gemenskapsband i familj, klan, samfund och nation, spelar en avgörande roll för utvecklingen av en svalare men mer allmänt spridd social tillit?

Tilliten tycks dessutom har djupa rötter i Sverige. Redan på artonhundratalet talades det om ”den dumme svensken” i invandringens Amerika. Begreppet syftade inte bara på att svenskar ofta var fåordiga och talade dålig engelska utan också på den förmenta godtrogenhet som utmärkte svensken. I jämförelse med många andra nationaliteter var svensken känd för att vara hederlig på gränsen till naiv. Någon som snällt ställde sig i kön, följde regler, lagar och förordningar, och litade på medmänniskornas fina moral och goda vilja.

Enligt den kallhamrade spelteorins logik är de smarta de som mer resolut följer det kortsiktiga egenintressets diktat, går före i kön och ser på andra med samma misstro som man själv förtjänar. Visserligen blir resultatet i det långa loppet katastrofalt på den aggregerade nivån, men för individen är det ett sätt att minska de omedelbara riskerna att bli den som slutar spelet med Svarte Petter i hand. De dumma svenskarna var dock benägna att göra ett slags tilllitens hopp in i det osäkra. I en hasardbetonad förväntan att andra människor är hederliga och att de gemensamma institutionerna inte är korrupta så satsade man på tilltro snarare än misstro. Resultatet har blivit ett samhälle där laglydighet och förtroende har internaliserats till sociala normer, där behovet av polisiära insatser och kontrollmekanismer är mindre.

Sett i ett ekonomiskt perspektiv är detta utomordentligt viktigt. På ekonomiskt språk skulle man säga att tilliten minskar transaktionskostnaderna. Misstro och misstänksamhet kostar däremot på många olika plan: socialt, politiskt och ekonomiskt. Såväl korruption som kontroll är förknippat med stora förluster av tid och pengar. Dessutom infekterar de det sociala umgänget och underminerar politiken, de offentliga institutionernas legitimitet och förtroendet för företag.

Vad som är slående med de nordiska länderna är att den utbredda social tilliten också går hand i hand med ett relativt stort förtroende för privata företag och offentliga institutioner. Laglydigheten har också en lång historia i Sverige. Inte för inte har devisen ”land skall med lag byggas” fått en central plats i svensk självförståelse. Alla, även kungen, stod under lagen och redan innan Sverige blev en enhetsstat lydde befolkningen under landskapslagar. Tinget var den plats där lagen både skapades och skipades – och än idag lever ordet vidare i de nordiska språken i betydelse av såväl domstol (till exempel tingsrätt) som lagstiftande församling (till exempel landsting).

Sett ur ett tillitsperspektiv är de sociala relationerna i Sverige ofta formella och relativt ”svala”, gemenskapen är bred snarare än snäv, i motsats till kulturer där tillitsrelationerna är ”heta” inom mycket mer snäva ramar som familj och klan. Historiskt är rörelsen från ett samhälle baserat på blodsband och heder mot ett samhälle baserat på lagbunden ordning av avgörande betydelse. Tankefiguren är mäktig och gjordes populär av Geijer: den fria svenske bonden gick till tings där han både stiftade lag som medborgare och tvingades lyda under lagen som rättssubjekt. Lagen, som det var skrivet i Upplandslagen från 1296, var stiftad ”allt folket till ledning, både rika och fattiga”.

Att lagen och staten på detta sätt inte främst sågs som en despotisk övermakt utan som ett instrument för folkets vilja förklarar statens och lagens legitimitet i svensk politisk kultur. Och detta är avgörande även för den svenska individualismens moderna institutionalisering som bygger på en positiv syn på staten och dess roll i frigörelsen av individen från traditionella gemenskapsformer.

Samtidigt ska det betonas att denna dynamik inte är specifikt svensk eller nordisk. Den svenska samhällsordningen kan ses som en lokal men speciellt raffinerad lösning på ett universellt dilemma: att människan samtidigt är besatt av viljan till individuell suveränitet och behovet av att ingå i ett samhälle. Den moderna svenska välfärdsstatens styrka har varit en förmåga att erbjuda medborgarna maximal frihet utan att för den skull äventyra den fundamentala moraliska ordningen i samhället.

Detta sociala kontrakt bygger på en allians mellan stat och individ – den svenska statsindividualismen. Social jämlikhet och individuellt oberoende ingår som grundläggande värden i denna allians där statens roll är att garantera att dessa kan förverkligas och bestå. I denna sociala ordning kan man, som vi diskuterat ovan, förnimma en rörelse från allmosor och välgörenhet mot rättigheter där målet har varit att befria fattiga från beroendet av välgörenhet, att emancipera kvinnor från den patriarkala familjen, att skydda de gamla från ättestupans etik, att ge arbetare makt i umgänget med arbetsgivare, tillskriva barn rättigheter och förbjuda aga.

I detta avseende skiljer sig Sverige – och i viss mån de andra nordiska länderna – inte bara från traditionella familje-, klan- och stambaserade samhällen utan även andra moderna välfärdsstater och marknadssamhällen. Även om de klassiska liberala idéerna om individens civila och medborgerliga rättigheter är ett gemensamt tankegods i västvärlden så är skillnaderna stora i synen på vad som ibland kallas det sociala medborgarskapet.

I såväl de anglosaxiska som de kontinental- och sydeuropeiska länderna dominerar synen att familjen, de religiösa samfunden, företag, välgörenhetsorganisationer, privata försäkringsbolag och andra aktörer i det civila samhället bör ta ett huvudansvar för barn- och äldreomsorg, skolgång och utbildning, sjukvård och hjälp till arbetslösa och socialt utsatta grupper.

I USA har detta att göra med den negativa synen på staten som alltid uppfattas som ett hot mot individens frihet, familjevärderingarna och civilsamhällets oberoende. I Europa saknas samma konsekventa anti-etatism, men familjens betydelse och civilsamhällets roll är grundläggande, inte minst inom ramen för doktrinen om subsidiaritet, den katolska sociallärans grundbult. Denna dynamik kan beskrivas som ett triangeldrama, med stat, familj och individ i huvudrollerna. I Sverige härskar statsindividualism; i Tyskland förenas stat och familj; i USA är trumfkorten individuella rättigheter och familjevärderingar.

Om vi rör oss från det institutionella till det existentiella perspektivet kan vi förstå skillnaden i termer av olika sätt att se på kärlek och vänskap. I Sverige förhärskar vad jag har kallat en ”svensk teori om kärlek” som postulerar att autentiska mellanmänskliga relationer alltid måste bygga på oberoendets fasta grund. Bara om man inte står i skuld eller i ett beroendeförhållande kan man säkert veta att relationen är frivillig och sann. Det är här som Pippi Långstrump egentligen blir relevant som en sinnebild för svensk tigerekonomi: på basis av en diger säck med guld (välfärdsstaten?) kan hon träda ut i världen, fri och oberoende trots en död mamma och en frånvarande pappa.

Det svenska sociala kontraktets modernitet har haft stora fördelar. Paradoxalt har det statsindividualistiska projektet, tills inte för länge sedan under ledning av ett kvasisocialistiskt parti, fört Sverige i en alltmer perfekt harmoni med marknadsliberalismens fundamentala principer. Idag har ledarskapet tagits över av partier som formellt är mer skeptiska vad det gäller statens roll men som visat prov på stor lyhördhet vad det gäller välfärdsstatens diskreta charm – och popularitet bland väljarna.

Men kanske är det ändå så att individens position är på väg att ytterligare förstärkas. Möjligen är det så att det är dags att damma av Per Albin men denna gång för att ersätta ”folkhemmet” – med dess betoning på kollektivism och kanske även etnisk homogenitet – med hans andra, lite bortglömda, begrepp, nämligen ”medborgarhemmet”. I den mån som det senare begreppet tydligare betonar individen över folket så öppnar det även för en djupare debatt om statsindividualismens baksida – de individuella rättigheternas svaga ställning i det svenska samhällsbygget. Bortom valfrihetsreformer och vouchers hägrar tanken om mer handfasta maktbefogenheter för individer.

Ett arv från folkhemsideologin var nämligen att man i ivern att uppnå jämlikhet genom att införa sociala rättigheter kontrollerade av experter och politiker i den offentliga sektorn offrade de juridiskt bindande rättigheter som vi ser som självklara i umgänget med företag i den privata sektorn. Den vanmakt som maktutredningen kunde redovisa i slutet på 80-talet lever kvar. Med en starkare betoning i den nya Sverigebilden på individens frihet och makt kan detta kanske komma att ändras.

LARS TRÄGÅRDH

Publicerad i Axess Magasin Nr. 4 2011.[:]